Brittiska Royal Air Force hade inlett den stora flygoffensiv som skulle krossa Hitlers hemmaplan. Den första attacken kom att följas av lika många flygraider som året har dagar. Miljontals ton bomber sprängde nazikvarter i luften samtidigt med gamla kulturbyggnader; ljudet av en Avro Lancaster med 8 000 kilos bomblast kändes snart igen både av vettskrämda småbarnsmammor och av svartrockarna på Gestapos högkvarter på Prinz-Albrecht-Straße. Jag går förbi Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche, den första och fortsatt mest spektakulära krigsruinen i Berlin. Det halvt fallna kyrktornet har sedan en kulen november år 1943 fortsatt avtecknat sin siluett mot himlen.
Kyrkan öppnades igen hösten år 1961 - samtidigt som den maratonlånga askgrå muren restes och klöv staden. Den gamla krigsruinen hade då kompletterats av en futuristisk och för Berlinbesökaren bekant åttahörning, ett kyrkorum byggt av glasmosaik som gör att hela kyrkan skimrar i vilsamt berlinerblått. Jag mediterar för första gången i denna kyrka. Ovanför altaret dominerar en Kristusskulptur, som lyser guldgul mot den blå mosaikbakgrunden.
Kristus välsignar församlingen, och gud ska veta att det behövs här i Berlin. Men det tar mig lång tid att förstå varför jag så djupt och omedelbart grips och förundras framför Karl Hemmeters (1906-86) skulptur. En skulptör har mer än andra formaterat våra föreställningar om Kristus, nämligen dansken Bertel Thorvaldsen (1770-1844). I Vor Frue Kirke i Köpenhamn blickar hans återuppståndne Jesus försonande ned mot oss och öppnar generöst sina avslappnat utsträckta händer i förlåtelse. Karl Hemmeters Kristus är dramatiskt annorlunda.
I Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche är Kristus välsignande händer, och rakt utsträckta armar, parallella med axlarna, nacken är rak, fötterna svävar och anklarna är utsträckta, tårna pekar mot golvet. Den Kristus som välsignar oss hänger i själva verket på ett osynligt kors. Thorvaldsens Kristus går ibland oss, förvisso vekt ödmjuk men självmedveten och säker; Hemmeters vet inte fullt ut vad som pågår och kan när som helst fråga sig: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?.
Berlin förblir den mest tvetydiga stad jag känner. Så fylld av hopp om frihet och rätt: här tvingade bomberna ned Hitler i den bunker han inte kunde lämna, en kilometer av den obegripliga mur som stalinismen byggde har bevarats som graffitikonst och frihetssymbol. I Berlin är det totalitära bokstavligt satt på museum. Och framtiden byggs förstås frenetiskt i stål, glas och betong som om inget förflutet fanns.
Men i euforin över allt detta blandar sig sorgen. Staden är ofrånkomligt också en plats för minnet. Glöm inte detta; monumenten, berättelserna, plaketterna pockar påträngande: Vårt svarta kulturarv, ondskans, återuppstår när som. Filosofen förstummas av den framtidsorienterade förnyelsen och den hejdlösa moderniseringen, men påminns lika starkt om människans svarta skugga, om vår häpnadsväckande förmåga till ofattbar grymhet och hänsynslös terror. Löften och fruktan, glädje och sorg intill förväxling och förblandning.
Först hemma igen förstår jag min egen fascination. Kristus i Kaiser Wilhelm Gedächtniskirche är genialt träffande tvetydig som staden. Han välsignar, förlåter, tröstar - lovar en ny himmel och en ny jord. Men han gör det från korset, tvivlande, anklagande, kanske vädjande och frågande - fruktar och sörjer den människa och den gud som övergett honom.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu