Florens är förstås en märkvärdig stad. Jag kommer just därifrån och hjärnan bubblar av intryck från möten med levande och döda, med konst, vetenskap och kristendom. Jag förstummades, överväldigades av att vandra bland stadens överflöd av mästerverk. Men i eftertankens distanserade ljus går det också att filosofera om det hela. Först fyra ögonblicksbilder:
Jag står mitt i ett av renässansens mest fulländade rum, Capelle Medicee. Medicisläkten hade verkligen gjort en klassresa. Från fattig toskansk landsbygd kom de, några generationer senare var de kontinentens rikaste, mest formaterande familj. Rummet där jag står har Michelangelo präglat. De fantastiska, påfallande kraftfulla marmorstatyerna hedrar den familj som tog hans begåvning under sitt beskydd. Vackrare begravningsplats har jag aldrig bevistat.
I år är det 400 år sedan Galilei riktade sitt teleskop mot himlen och bevisade att jorden cirklade runt solen. Han gjorde det i Florens, från sitt hem inte långt från Forte di Belvedre på kullarna söder om floden. Jag lutar mig mot hans hus och tittar mot vårhimlen, tänker på hans favoritplanet Venus, stjärnhimlens starkast lysande punkt. Tid för sin forskning hade han bland annat skaffat sig genom att få köpmännen att inse hur lönsamt hans teleskop var. Tänk att se åttio gånger bättre än konkurrenten och snabbast kunna identifiera vilken skeppslast som kom vid horisonten. Sådana informationsövertag var guld värt. Men medan börsspekulanterna jublade grundlade Galilei den moderna vetenskapen.
Jag vandrar med hjälp av en kollega genom en korridor som inte är öppen för vem som helst. Corrridoio Vasariano förenar - var en flyktväg mellan - de stora palatsen Uffizi på norra sidan Arnofloden och det södra Pitti. Vi går tillsammans de kanske femhundra meterna. Det märkliga här är det långsiktiga projekt som pågått i femhundra år. Medici började på 1500-talet bjuda välkända konstnärer på fest och husrum. Motprestationen var att konstnären skulle leverera ett självporträtt. Seden fortsatte in i våra dagar och hundratals och åter hundratals kända och okändare ansikten pryder vår flyktväg. I slutet av korridoren hänger fina självporträtt av Anders Zorn och Carl Larsson.
Min nacke värker efter en fjärde upplevelse. Jag letade efter fusket i detta florentinska kulturbygge. Tittade på det som inte omedelbart lockade på uppmärksamhet. I mitt fall blev det de arkitektoniska övergångarna mellan tak och vägg i de stora palatsen och kyrkorna. Också de var dock gjorda i minutiös omtanke. Även det osynliga ska vara av yppersta kvalitet. De anlitade hantverkarna fick ta tid på sig och behövde inte fuska utan kunde helt leva ut sin yrkesskicklighet. Gå hem stolta.
Florens är överflöd; vetenskapliga, religiösa och konstnärliga minnesmärken över vår modernitets barndom finns i en mängd som trotsar fantasin. Men ytterst handlar detta förstås om pengar. Om att investera i begåvningar, kvalitet, tid och långsiktighet.
Florens borgare, bankirer, köpmän och hantverkare tog möjligheterna och skapade nya. Utan att veta om det skapade de ett nytt samhälle. Det feodala ersattes successivt av ett samhälle byggt på handel, marknad, städer och banker. Det som skulle bli vår liberaldemokratiska kapitalism. De framgångsrika, som Medicis, byggde sig förmögenheter av storlekar som var lika obegripliga som avstånden i det universum Galilei studerade i sin kikare. Men det är tänkvärt att deras namn lever vidare därför att de använde pengarna för att skapa mer tidlösa värden. Konstens och vetenskapens. Filosofen hoppas förstås mer än tror på en renässans för en sådan kulturburen kapitalism.
Martin Kylhammar är professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu