När jag skrev 1920- och 30-talens kultur- och mentalitetshistoria (Frejdiga framstegsmän, 1994) levde jag i en sällsynt dubbelexponerad värld. Samtiden kopierade steg för steg det förflutna jag skildrade. Jag skrev om det glada tjugotalet under det slutande 1980-talets eufori efter murens fall, och slutförde analysen av 30-talets katastrofer när besvikelserna duggade allt tätare omkring mig de första åren av 90-talet. De internationella spänningarna ökade - Jugoslavien, Kuwait... - samtidigt som ekonomin skakade. Historien kom nära. Ännu kusligare känns det när jag nu år 2009 haft anledning att läsa om min bok.
Många har pekat på likheterna mellan dagens kris och det begynnande 30-talet. Det är bra tycker jag; vi kan faktiskt lära av historien och hantera saker bättre när vi vet mer. Men en sida av saken har helt lyst med sin frånvaro i vår politiska debatt, trots att den blev ett av de mest betydelsefulla resultaten av 30-talets krishantering.
Den förra krisen startade, likt dagens, i en amerikansk finanskris, som successivt övergick i en global recession och depression. Mycket snart enades bedömare från alla håll om en gemensam diagnos: Vi lever i ett komplext systemsamhälle, där tillvaron vävs samman av oöverskådliga, abstrakta men starka beroenden mellan finansiella, tekniska, mediala och politiska institutioner. Detta systemsamhälle hade 20-talet glatt överlämnat åt två fräscha uppfinningar: demokratin och den fria marknaden. Men nu var systemet i kris, och då behövdes en tydligare styrning. Och vad skall styra ett komplext systemsamhälle? Jo, självklart experterna vars synliga och tydligt pekande händer efterlystes överallt. Styrning, reglering, kompetens blev nyckelorden - även om den konkreta innebörden av dem skiftade med de politiska och filosofiska färgerna.
Folk och marknad går ju inte riktigt att lita på.
Det här är bakgrunden till den starka ställning experterna och de sociala ingenjörerna fick i välfärdsstaten. Det var i många avseenden mycket lyckligt. Politiken, det offentliga samtalet, byråkratierna behöver vetenskapen. Och det förstås mer då inget annat går att lita på. I kristider gäller kyliga analyser, nytänkande, uppbrott från gamla ideologiska låsningar.
Men då gjordes ett misstag jag hoppas vi inte upprepar. Många trodde, likt det socialdemokratiska stjärnskottet Gunnar Myrdal, att samhället helt borde förvetenskapligas. Bli som han skrev sakligt, med ett liv vars "romantik är ingenjörens". Det var den romantiken som fick sina fiskar, välförtjänt, varma under 1980- och 90-talens uppgörelser med folkhemmets mörka sidor, de som trodde sig lägga våra liv till rätta.
Kriser av alla slag ökar förväntningarna på att vetenskapen ska rädda oss. Gott så, men för att trosvissheten inte ska gå för långt, som vid den förra stora krisen: ett enkelt tankeexperiment, fyra livssituationer. När jag ligger på operationsbordet för byte av hjärtklaff ger jag tusan i demokratiska samtal, jag vill lämna mitt liv i kompetensens händer. Hundra procent vetenskap. När jag vandrar i Sarek är bensinmackens populärvetenskapliga kartor bättre än inget, men jag föredrar Lantmäteriet och framför allt min sakkunnige guide. Sjuttiofem procent vetenskap. I köket prövar jag nya idéer, testar arbetskamraternas tips och rådfrågar ibland proffsens kokböcker. Tjugofem procent vetenskap. Det är länge sedan jag kastade böckerna som utredde kärlekens olika faser eller morfarsrollens särskilda strategier. Fem procent vetenskap.
Vetenskap är således till glädje och nytta i nästan alla livets skeenden. Men, menar jag till skillnad från en ung Gunnar Myrdal, i skilda proportioner. Mitt tankeexperiment är till för att öka insikten om dess gränser, om var den bäst hör hemma. Det är inte samhället som skall förvetenskapligas, det är vi som bättre skall lära oss balansera vetenskap och politik, varande och vetande. I fred och ofred.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet