Om konsten att bäst leva sitt liv skrevs något av det mest tankeväckande för nästan tvåtusen år sedan. Jag lovar envar som läser Seneca, Epiktetos eller Marcus Aurelius ett rikare liv. För mig är dessa stoikers tankar bland dem som blev livsbestämmande. De lärde mig att bättre urskilja vad här i livet som jag inte kan påverka och hur jag ska leva med detta ofrånkomliga.
Stoikerna sade något förbluffande provocerande. De menar nämligen att vi saknar kontroll över vårt livs bestämmelse. Vi är omständigheternas ständiga fångar. När vi handlingskraftigt tror att vi förändrar världen är vi djupare sett blott sprattelgubbar. Ödet håller i trådarna även om vi tror annorlunda. Vår fria vilja är en illusion, en synvilla. Det som sker, sker med nödvändighet och utan vår kontroll.
Tanken känns spontant mycket obehaglig. Men låt oss fundera över vad som händer om vi tillämpar den på livets viktigaste väsentlighet - kärleken.
Ödets motpol, den fria viljan, har att göra med medvetna, reflekterade, övertänkta handlingar. Forna tiders äktenskap var ofta frukten av sådana handlingar. Släkter, kapital och egendom fördes samman och nya maktkonstellationer bildades genom giftermål. I kungahusen var detta särskilt självklart.
Vår kronprinsessa utmanar därför traditionen då hon vill gifta sig av kärlek, inte för att stärka kungahusets europeiska maktnätverk. Äktenskapet frigörs så från det instrumentella förnuftet och de kalkylerande valen. Kärleken ska ha med annat att göra, med det irrationella, spontana, omedelbara - med passionens oerhörda, ohejdbara kraft som varken bryr sig om jude eller grek, börd eller blod.
En annan ödets motpol sägs ofta vara slumpen. Ödet låter oss ana att historien har en författare som har ett syfte med sin berättelse. Författaren följer en plan och vi, hans marionetter, spelar de roller han tilldelar oss i dramaturgin.
Slump är något annat. I slumpens värld råder det nyckfulla och oförutsägbara, det tillfälliga. Vad som helst kan hända. I en sådan värld finns varken öde eller fri vilja. Hasarden regerar.
Tanken tillämpad på kärleken skickar obehagliga stickningar genom hela min kropp. Är min kärlek blott frukten av den rena tillfälligheten? Tänk om jag haft feber den gången dansen erbjöds och stannat hemma. En möjlighet försvunnen som aldrig hade återkommit och mitt liv hade blivit ett helt annat. Min kvinna med en annan man, mina barn ofödda. Slumpen säger oss att allt är utbytbart, allt är bara tillfälligheter och kan lika gärna bli något annat.
I detta perspektiv kommer ödet som en räddare i nöden. Kärleken ska vara varken reflekterat fritt val eller rena hasarden. Just det som är verkligt viktigt i våra liv känns det behagligt att förknippa just med ödet. Min kärlek var inskriven i historien och förutbestämd. Vi var i djupaste mening verkligen som gjorda för varandra. Det fanns ingen annan möjlighet än att det skulle bli just vi. Lisa Ekdal träffar så rätt när hon drömmande sjunger och hoppas att vårt möte var "bestämt långt innan vi fötts".
Så är stoikernas förlitan på ödet oss kanske inte så främmande som vi tror. Att vara stoisk är att på bästa sätt hantera sitt öde. På modernt språk alltså att klokt leva med de omständigheter som vi inte rår över, men som ändå avgör våra liv. Att ödmjukt, ibland sorgset, ibland tacksamt, resignera. Att finna sig i sitt öde är så här sett bland de viktigaste av levnadskonster.
Martin Kylhammar
Martin Kylhammar är professor vid tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu