Tänk dig en darttavla och en man som koncentrerat siktar med en pil mot den. Han kastar iväg den och pilen börjar röra sig mot sitt mål.
Under antiken formulerades en mycket produktiv tanke, nämligen att världen djupast sett präglas av ordning och oföränderlighet.
Idén förefaller ju spontant alldeles tokig, då vardagen inte tycks bestå av annat än oordning och förändring.
Äpplen faller från träden, tidvattnet kommer och går, månen rör sig på himlavalvet.
Men med förnuftets hjälp har vi sedan flera tusen år framgångsrikt sökt den frånvarande ordningen och det tidlöst giltiga bakom alla dessa vardagliga förändringar. Ytan döljer en sannare verklighet som blott det teoretiska förnuftet kan blottlägga.
Så såg Newton (1643-1727) till exempel att äpplena, tidvattnet och månen förenades av en tidlös, ordnande kraft - gravitationen, som vi varken kan se med ögat eller känna med våra händer, blott förstå. Men det var den ordnade, oföränderliga naturlagen som förklarade vardagens föränderliga fenomen.
Innan pilen träffar darttavlan måste den tillryggalägga halva sträckan fram till den. Därefter halvahalva, sedan halvahalvahalva... När vi tänker närmare på saken måste väl pilen därför alltid ha en liten, om än krympande, sträcka kvar till tavlan. Tänker vi logiskt på saken träffar aldrig pilen tavlan.
Ett sådant logiskt förnuft har ingen brukat mer radikalt än filosofen Zenon (cirka 490-430 f. Kr). Han var just ute efter att bevisa att våra vardagliga erfarenheter av förändring bara var sken och att den sanna verkligheten var identisk med logiken.
Mest känd är ju hans paradox om sköldpaddan och den snabbe Achilles.
Låt oss i en kapplöpning dem emellan på 1 500 meter ge den långsamma sköldpaddan ett försteg på hundra. Vem vinner? Ja, för Zenon var det solklart sköldpaddan. För innan Achilles springer om måste han komma fram till den punkt där sköldpaddan startade.
Och under tiden Achilles springer dit har ju sköldpaddan rört sig en liten bit framåt på banan. Så måste Achilles först nå fram till denna nya sköldpaddspunkt innan han kan försöka springa om. När han väl är där har sköldpaddan rört sig en liten bit till framåt... Fåfäng jakt således.
Zenons paradoxer har många kända tänkare brottats med utan att ha knäckt dem, filosoferna Friedrich Hegel (1770-1831) och Bertrand Russel (1872-1970) till exempel.
Dagens matematiker menar sig väl ha klarat ut det hela, även om jag undrar om de inte bara lyckats bevisa att Achilles hinner ikapp, men inte om sköldpaddan. Men det är inte poängen här.
Poängen är att vi inte bara fått Aristarchos ödmjukt kritiska förnuft i arv (se del 1 i Corren 7/6). Zenon representerar som den förste ett annat förnuft. Det som ger förnuftet monopol på allt kunskaps- och sanningssökande.
Här möter vi den rena rationalismen som frånkänner empiriska iakttagelser, experiment, källstudier allt värde. Ingen kunskap inhämtad på det sättet skulle rubba Zenon.
Om vi tog med honom ut i trädgården, kastade iväg pilen och visade honom den darra i bulls eye skulle han säga: "Dina sinnen bedrar dig! Det verkliga är det logiska!" Vardagsvärlden var för honom ointressant.
Zenon är en imponerande och synnerligen uppfordrande tänkvärd filosof.
Men hans dogmatiska tro att bara det logiska förnuftet kunde blottlägga världens dolda ordningar var inte fruktbar. Snarast farlig.
Han berusade sig med hjälp av sitt överlägsna intellekt och begick därmed det brott grekerna menade vara det största av alla: hybris, övermod. Känn dig själv, sa de i stället, erkänn att du inte kan vara världens herre.
Det goda förnuftet är inte bara kallt analytiskt, det måste kompletteras av grekernas främsta dygd - måttfullhetens och besinningens.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu