Den här filosofin handlar inte om stora döden, om den ofrånkomliga stund då min stund på jorden är över. Den handlar om något betydligt trevligare, den lilla döden.
Den stora döden innebär att lämna tiden, med den rår inte längre tiden på mig och jag inte på henne. Men just det inträffar också när vi lever. Bland det mest förhatliga är att uppleva att ingenting sker, ingenting händer. Dödtid. Den är ofta påtvingad, denna korta stund av overksamhet, av väntan innan jag på nytt kan handla och gå vidare. Under dödtiden är vi beroende av att andra gör något först - eller att en apparat äntligen ska börja fungera igen. Ett effektivt samhällsmaskineri vill eliminera dödtiden.
Dödtid har emellertid också en annan, mer specifik teknisk innebörd. Den dödtiden är det korta ögonblicket i en elektronisk krets mellan det att en signal har accepterats och kretsen öppnar sig för att ta emot en ny inkommande signal eller impuls.
Sådan dödtid finns inte bara i elektroniska kretsar, den är bland det trevligaste i en människas liv. Jag kallar alla sådana ögonblick för lilla döden. Det är stunder när närvarokänslan i livet blir så stark att tiden upphör att existera för mig. Ett tillstånd då jag inte har plats eller är mottaglig för andra impulser än dem jag just nu hanterar. Vi har ett annat vackert ord för detta tillstånd - eufori. Det är den lilla död som poeten Gunnar Ekelöf så träffsäkert beskrev som att "känna hur allt är i allt, på en gång ett slut och en början".
Sex, en innerlig kärleksupplevelse, orgasmen är förstås just sådana stunder när tid och rum kan upphöra att existera, då man inte är mottaglig för något annat än det som pågår. Det är tjusigt gjort av Strindberg att låta vändpunkten, peripetin, i sitt sorgespel utgöras av Fröken Julies lilla död i vällust och avsluta pjäsen med hennes stora i blod och förtvivlan. Men Erik Lindegren skrev vackrare och mer livsbejakande om denna lilla död jag önskar alla: "o någonstans har alla tågen gått och alla klockor stannat: någonstans inom oss är vi alltid här och nu, är vi alltid du intill förväxling och förblandning".
I Ekelöfs dikt "Eufori" hade flaskan sin givna plats. Det stillsamma rusets, drogens lockelse är inte minst just detta - att tiden ska stanna. Att vi ska uppleva det närvarande så mycket mer intensivt, kunna glömma det förgångnas tillkortakommanden och framtidens besvikelser. Ingen har väl bättre än Bellman skildrat rusets euforiska funktioner. "Drick ur ditt glas, se Döden på dig väntar, ... Knäpp nu oktaven; Stäm dina strängar, sjung om livets vår". Den lungsiktige Movitz uppmanas av Fredman: "Knäpp nu och spela; Töm ur din flaska, sjung och drick, var glad". Och i "Vila vid denna källa" lever Fredman i den lyckliga lilla döden med hjälp av både flaskan och Ulla.
En tredje väg till lilla döden handlar om skapande. Jag gissar och hoppas att vi alla stundtals känner oss inspirerade och lustfyllda i våra arbeten. Men stunder av eufori är där sällsynta, men välkomna gäster. Grönköpingspoeten Nils Hasselskogs alter ego Alfred Vestlund fattar förstås inget av detta utan utropar att för honom är "inspirationen en ren rutinsak". Nej, när inspiration övergår i eufori blir jag just ett med mitt arbete.
För min egen del händer det ibland framför datorn att jag glömmer bort var jag är och helt tappar begrepp om tid. Jag bara är, jag är - med min text. Samma sak händer med mig vid stora kulturupplevelser. Det är härliga stunder, som jag vårdar minnet av för att hålla vardagen stången. Det är en glädje att samtidens arbeten genomsnittligt ger så många fler möjligheten att känna ögonblick av eufori på betald arbetstid.
Så håller den lilla döden oss just levande. Kär lek, rus, skapande och kultur är i det perspektivet inget att moralisera över, tvärtom att lustfyllt bejaka hela vägen mot den stora döden.
Martin Kylhammar