För en dryg vecka sedan var det kosläpp på Halshöga gård vid Stora Aska. Där såg man däremot knappt korna för alla människor. Fler än tusen hade lockats dit och åkrarna förvandlades till överfulla parkeringsplatser. Detta är nog bara möjligt i Sverige och säger något om vår nationella identitet och dess paradoxer.
Kosläppet blir begripligt först i ljuset av två starka berättelser om Sverige. Den första byggdes upp av utländska journalister på 1930-talet och odlades sedan med kraft av oss själva. I den berättas om Sverige som det modernaste landet i världen. Vi är böjningsmönstret för de andra, ständigt vid frontlinjen när det gäller teknik, medicin, vetenskap, rättfärdighet och frigjordhet. 1900-talets svenska politik handlar inte minst om en kamp om att framstå som den trovärdigaste författaren och förvaltaren av denna historia.
Den andra berättelsen har mer karaktär av stark undertext till den första. Den handlar om vårt förhållande till naturen - hur vi ställer stadens komplexitet mot landsbygdens ro, hur tekniken också ses som nödens moder, hur det moderna blivit övercivilisation som hotar livsvärden. Nästan alla känner vi igen detta lockrop i våra fritidsvanor, varor säljer bättre om de i reklamen placeras i pastorala landskap och kallas ekologiska, alla har sett berättelsen ta gestalt i filmer från Åsa-Nisse till Änglagård, i visor av Bellman, Taube eller Lundell, på tavlor, Skansen.
Dessa båda berättelser är ideologier som är partipolitiskt hemlösa och jag tror att de ofta på ett fruktbart sätt håller varandra i schack, ser till att moderniseringsprocessen inte urartar till rent självändamål. Ibland blir de sentimentala. Då förträngs och förnekas att förändring också betyder förlust. Det går inte att förverkliga den dröm arkitekter möter, att bygga röda stugor med vita knutar - placerade mitt på Stureplan. Så ser sinnebilden av populistisk politik ut ur arkitektens synvinkel.
Kosläpp är trevligt. Barnen får se lite landsbygd och de vuxna känna något av vårens förföriska förväntan. Vi moderna lever ut den pastorala undertexten. Min gamle, nu bortgångne vän naturvårdaren Nils Dahlbeck samlade på sin gård gamla svenska koraser. Han visste nämligen att de nya, alltmer vetenskapligt framavlade högproduktiva raserna mer var en kulturprodukt än natur. En sådan modern ko kan inte släppas fri från människan, inte leva utan de kraftfoder och energitillskott vi ger henne. Nisse sörjde nog i mycket detta. Han sparade en genbank av kor som kunde leva mindre beroende av människan. Dagens kosläpp är högst villkorade.
Men för filosofen framträder också de positiva möjligheterna i att moderniteten trasslat ihop våra båda berättelser. Modernitet och natur, människa och landskap, kultur och djur kan mycket mindre än förr ställas mot varandra. Det förvånar mig att ingen kandidat till EU-parlamentet förmått utnyttja styrkan, den konstruktiva utvecklingspotentialen i att de båda svenska berättelserna i dag kan bli en. Själv skulle jag som kandidat - för att bara ta ett av många exempel på saken - verkat för att EU skulle göra en jättelik, gemensam satsning på teknisk och vetenskaplig forskning och utveckling av solenergi och batterikraft. En bättre syntes av modernitet och naturvänlighet har jag svårt att se. Ett Europa både modernast i världen och samtidigt i samklang med naturen.
Martin Kylhammar
professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu