När jag var ung påverkade en filosofi mig mer än någon annan. Den kallas existentialism och handlar om val. Den danske diktarfilosofen Søren Kierkegaard (1813-55) är pionjären. Hans val är inte till salu, då han menar att verkliga val sätter personligheten på spel. "Det gäller att finna den idé för vilken jag vill leva och dö", skriver han och säger att det är genom sådana val vi blir levande, autentiska människor.
Hans tyske kollega Friedrich Nietzsche (1844-1900) kompletterar med en radikal tanke som ger valet ännu allvarligare dimensioner. "Gud är död och därmed är allt tillåtet" hävdar han. Det kan låta som rena ansvarslösheten och att vi bör göra vad som faller oss in. Men det är tvärtom. När Gud är död lämnas i stället allt ansvar till den enskilde när hon handlar och väljer - en ofelbar auktoritets råd står icke längre till buds. Mitt eget samvete blir i stället så mycket betydelsefullare.
Den tredje existensfilosof jag girigt slukade som ung livsåskådningsintresserad var fransmannen Jean-Paul Sartre (1905-80). Också han säger att det att vara människa har med val och frihet att göra. "Vår existens går före vår essens" skriver han och menar att vi föds utan mening, utan ändamål, bara är. Det är upp till den enskilde att skapa sig själv genom val och genom dem ge sitt liv och sin tillvaro innebörd och betydelse. Du föds inte hjälte säger han, du gör dig.
Tänker man så är det inte så konstigt att Sartre förknippade viktiga valakter med ångest. Att utan vägledning i fria val skapa sig själv är maktpåliggande. Valet blir så fruktansvärt grundläggande, existentiellt. Och Sartre anser till och med att vi ska välja så genomreflekterat att vi gör oss till ett föredöme. I de val som betyder något för mig ska jag känna mig "exemplarisk", inte mobiliserad.
I vuxnare ålder är jag mer tvetydig till denna valets filosofi. Den har nämligen en uttalat folkföraktande baksida. Kierkegaard är övertygad om att den fritt väljande människan måste bryta med alla de "mängdförsjukna" som blott gör som andra säger eller lever lugnt Svenssonliv. Nietzsche talar om övermänniskan, dessa "de stora ensamma" som till skillnad från de många genomsnittsmänniskorna bär det verkliga ansvaret. Och samma elitistiska drag finns hos Sartre med hans oerhörda krav på oss att ständigt självständigt reflektera, medvetandegöra oss, intellektualisera.
Mot den här bakgrunden är filosofen - trots sitt stora engagemang för Europatanken - en smula besvärad av söndagens val. Valet och förspelet tycks mig ha trivialiserat, banaliserat existensfilosofins både fram- och baksida. Det här är inget verkligt viktigt val, inget val där något i mitt liv sätts på spel. Jag kan inte uppbåda det genuina allvar som riktiga, existentiellt betydelsefulla val aktualiserar. Min personlighet prövas inte vid urnan. Det gör det möjligt att leka framför den, rösta närmast på skoj, ansvarslöst. Likaså irriterar mig det förakt de valaktiva uttrycker gentemot de människor som struntar i valet. Det är som vore de sistnämnda dussinmänniskorna, "das Man", de mängdförsjukna inautentiska.
Jag tror tvärtom att de flesta av oss på söndag kommer att göra andra val, som är och känns viktigare för livet, meningen, personligheten. Att rösta i Europa måste därför, tror jag bestämt, finna nya former. Former som bättre tar till vara vår känsla av ansvar, hör samman med behovet av mening och autenticitet, till och med kan vara ångestfullt. EU bör läsa mer existensfilosofi, förstå vad genuina valakter handlar om. Till dess går jag bara rent pliktskyldigt att rösta på de mest Eurovänliga.
Martin Kylhammar är professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu