Måhända chockerar jag någon med att bekänna att min kvällsläsning den senaste månaden handlat om Gud och Jesus. Jag känner dem visserligen sedan barnsben och har länge levt i ett mycket fördomsfritt förhållande till dem båda. Men nu har något stort hänt. Vår nuvarande påve Benedikt XVI publicerar under sitt dopnamn Joseph Ratzinger den första delen av sin Jesusbiografi.
Det är förstås sensation. Ledaren över en miljard trosbekännare lägger ut texten om Sonens liv och lära. Håret på mina armar reser sig av respekt när påven i förordet förklarar att Jesus från Nasaret (Artos, 2007) dock blott är "ett uttryck för mitt personliga sökande efter Herrens ansikte. Därför står det envar fritt att motsäga mig". Han har dock bland sina vetenskapliga spelkort ett jag inte får använda - trons trumfkort och han brukar det med förbluffande tydlighet när allt står på spel.
I Sverige har denna världshistoriska bok recenserats i en profan tidning, i Expressen (4/1), av en popskribent som under rubriken "Herre Jösses" fått för sig att påven hyllar Jesus som en föredömlig salongsberusad hippie och en ultraliberal mjukisman. Sådant är nog blott möjligt i världens mest sekulariserade land, där de allvarligaste ting kan bevakas som vore de schlagerfestivaler och talas om i det tarvligaste språk.
Parallellt med påvens bok har jag åter läst en av de bästa religionshistoriska böcker jag vet - Jack Miles förunderligt fascinerande Gud: En biografi. (Inom parentes sagt blir i vår Jonas Gardell hedersdoktor vid teologiska fakulteten i Lund därför han skrivit en mellanmjölkssnäll version av den. Förlagan är däremot konsekvent, dynamisk, elegant, uppfodrande). När jag lägger Miles och Ratzingers lärda böcker bredvid varandra framträder en berättelse, som klockrent illustrerar vad som för mig alltid varit den kristna utmaningen.
Miles Gud är - häpnadsväckande nog - en person som utvecklas, som luttras av sina erfarenheter. Han är först en avsiktslös Skapare, men strax blir han Förgöraren, den hänsynslöse destruktören, konstnären som krossar sitt eget ofullkomliga verk. Med Abraham blir han en Personlig gud, en gud som lyssnar intresserat på den enskilde människan, en som vill hjälpa till. Han gör dock misstaget att lyssna för mycket på ett folk. Hans förbund med det judiska folket gör honom till en Krigsgud, som bokstavligen går över lik för att främja sitt folks intressen.
I Miles berättelse är detta vändpunkten. Därefter börjar Gud resonera, slutar att handla. Men en femte roll blir aktuell för honom, rollen som Den gode Guden. Som sådan blir han en Gud för alla folk och i synnerhet för de svaga och värnlösa. Sedan slutar Gud också resonera. Hans tystnar och drar sig tillbaka.
Ratzingers Jesus är, likt Miles Gud, till en början en handlingens man. Visserligen agerar han ofta med Ordets hjälp. Och påven tolkar Ordet, auktoritativt, distinkt överraskande provokativt på ett sätt mycket långt från till exempel den K G Hammar som inbjöd till demokratiska samtal om trons innehåll. Men påvens Jesus handlar också högst konkret: han fyller näten med fisk, går på vattnet, helar de sjuka, stillar stormar, hör bön och rättar till... Successivt låter Jesus de förtrogna förstå att han är det otroliga, Guds son, att han har legitimitet att ändra Mose lag. Men hans bana slutar med att han härskar "från träet", korset. Han tystnar likt Gud.
Ensam står människan kvar. Vi skall söka vår tröst hos en tyst och handlingslös Gud och överlämna oss till en lika tyst och handlingsoförmögen Son. Ty de påtagliga tecknens tid är över. Återstår blott vår tro och vårt hopp. Så absurt är måhända livet att det blott kan mötas av en så absurd utmaning.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu