Monsieur Mare är som många äldre i Les Loges ett vanedjur. Jag vet precis var och när jag kan träffa honom. I byn finns en tabac som också fungerar som en liten krog. Precis klockan åtta på morgonen stiger han in för att äta frukost, ja, i hans fall betyder frukost två koppar espresso. Han får snart sällskap av ett gäng andra, äldre vanedjur, för några av dem betyder frukost ett par små glas lantvin.
Klockan sex på eftermiddagen kan vi träffas igen. Det är aperitifdags. Vi står inte längre som i morse vid le comptoir utan sätter oss runt några bord på slitna stolar. Talar en stund innan det är dags att gå hem att äta middag.
Jag tror att det är mycket viktigt för ett samhälle att det finns fungerande offentliga mötesplatser. Någonstans där vi varje dag kan vara en stund; de äldre mellan hem och affär, de yngre mellan hem och arbete. Träffa några man känner, möta en ny.
I vår historia har sådana platser spelat en större roll än de flesta vet. Någon hävdar inte utan rätt att sådana offentliga rum är det demokratiska samhällets moder. Tänk bara på salongen, klubben och krogen, alla präglade av sina skilda logiker.
Salongerna på 1700- och 1800-talen kunde när de var som bäst fungera som små tvärvetenskapliga och tvärkulturella akademier. Salongsvärden, eller kanske oftare salongsvärdinnan, bjöd in intressant folk med skiftande bakgrunder, kunskaper och intressen. I salongen kunde de sedan fördomsfritt dryfta tidens politiska, kulturella och vetenskapliga frågor utan att ängsligt anpassa sig efter statlig censur eller andra repressionstekniker. Mången musiker fick här sitt verkliga genombrott, naturforskaren hittade en kollega att samarbeta med och några liberala vänner fann gemensamma vägar mot nya reformer.
Salongen var dock blott för de inbjudna. Klubben fungerar annorlunda. Den är inte som salongen privat, men heller inte offentlig. I klubben inväljs man på förslag, men väl vald har man sedan fri tillgång till klubbens träffar och aktiviteter, och man förväntas göra en insats. Sådana klubbar finns det numera många fler av än salonger. En del är till för kravlöst sällskap, säg som i Idun, andra, säg Rotary, främst för välgörenhet och stimulerande samtal över yrkesgränserna, några, som Vetenskapsakademien, är extremt seriösa och inflytelserika institutioner.
Jag uppskattar mycket när jag blir inbjuden till modern salong, och i mitt yrkesliv har jag stor glädje och nytta av de klubbar jag tillhör. Men i vardagen saknar jag den franska krogen. Den lilla tabac där Monsieur Mare och jag sitter är öppen för alla. Det är enkelt, billigt, anspråkslöst, kom när du vill. Det är ingen som sitter och super här, ingen som skriker och skrålar, en vakt vore en absurd tanke, ingen raggar.
Den här lilla lokalen är viktig för alla i Les Loges. Men jag tror främst för dem vi kallar utanför: de äldre, de utan arbete, några av de mindre väl rustade. Här finns plats för alla, en möjlighet att ett par gånger om dagen höra andras röster, byta några ord, vara delaktig. Madame Collias säger nästan aldrig något, men hon sätter sig varje dag här med sin kopp kaffe i hörnet, läser dagens Paris Normandie, köper en lott och går hem.
Monsieur Mare och jag tycker om att vara hemma med familjen, se på TV, vara ifred, tysta, läsa en bok. Men vi vill inte vara utan vår tabac. Detta är djupaste politik. Tyvärr fungerar den inte i Sverige. Men jag gläds ändå åt att det finns ett fungerande civilt samhälle i Les Loges, livskvalitet också för svaga. Änkan Collias blir mindre ensam, ingen skrattar åt den medfött tröge Leonard, några ungar springer runt, köper lite godis, Madame Ackermann tittar in efter jobbet i Le Havre, några gubbar planerar morgondagens krabbjakt, slaktarn köper cigaretter och försvinner med ett á bientôt!
Monsieur Mare och jag bryter upp, tömmer det lilla glaset med Pernod och går hem till oss.
MARTIN KYLHAMMAR