Jag och Monsieur Mare har tillsammans gjort oss en lunchkorg. Någon tycker kanske det är märkligt att vi delar den efter en stund på kyrkogården i Les Loges, men för oss har det blivit naturligt att göra det ibland. Vi sitter bland gravarna för att minnas Gilbert, vår levnadsglade vän. Det är snart åtta år sedan han gick bort. Lunchkorgen och graven var vi tre överens om, då vi talat om livsglädje och glädje över den tid som flytt.
Vi vet hur stolt Gilbert var över att ha lärt oss båda att göra det den fåkunnige tror är lätt eller oviktigt. Den perfekt avvägda vinaigrettesåsen, konsten att harmoniskt balansera olivolja, vinäger, dijonsenap, salt och peppar. Vi gör den varje dag till salladen. När jag rör till den ler jag, tänker på sådant den levnadsvise lärt mig. Det levande kulturarvet är just sådant som är en självklar del av vår vardag. Gilbert. Fatiguer la salade, det är varje måltids start att röra ned vinaigretten, helst i Monsieur Mares egen solvarma sallad.
Jag har promenerat på kyrkogårdar sedan jag var liten. Det är kanske därför historien blev så viktig i mitt liv. Franska kyrkogårdar är ofta ett kaos av välskött och förfallet, marmor och ruiner, övergett och vårdat. I sommar har jag åter sett och flanerat runt i tre huvudtyper:
De stora, som Père-Lachaise i Paris, är som dödens städer. Där går man genom stadsdelar, vandrar längs avenyer, boulevarder och prång, betraktar palats, radhus och enkla boningar. Allt är i miniatyr, men dock ett dödens klassamhälle. De rikare trodde sig en gång här ha köpt sin biljett till evigheten, men några arvingar som vårdar arvet finns inte kvar. Därför är dessa dödens städer så stillastående. De gamla slitna Marais-kvarteren i centrala Paris förnyas och moderniseras av unga kapitalstarka konstnärer, intellektuella och företagare. Père-Lachaise förfallna egendomar är lagenligt uppköpta av de döda själar man inte längre kan förhandla med.
Krigskyrkogårdarna vid invasionskusten i Normandie är annorlunda. De är som spegelbilder av sina hemländer. De tyska är massiva, tungt rustika. Gravar och monument är gjorda av grova stenblock, mörka stenkors. De engelska gravarna ser mer ut som pittoreska trädgårdar, små blomarrangemang, allt organiserat med lätt men stilsäker hand. De amerikanska kyrkogårdarna är överväldigande rätlinjiga stormaktsterritorier. Precisionen, den självklara patriotismen, masseffekterna är bedövande nära kitschen.
Men bortom denna yta är de alla lika. Namnen på gravarna är okända. Här hittar man inte som på Père-Lachaise de världsberömda artisterna och politikerna. Här är inte klass eller bedrift, utan ålder och kön. I jorden ligger lämningarna av tiotusentals pojkar. Krig blir märkligt närvarande på en sådan kyrkogård. Krig som i åratal skördade fler offer varje dag än slaget vid Poltava.
De vackraste kyrkogårdarna är mer personliga. Och den skönaste jag känner ligger på klipporna strax söder om Dieppe, i den lilla byn Varangeville-sur-Mer. Kyrkan och gravplatserna lutar sig ut över den hundra meter höga falaisen och dånet från tidvattenvågorna förenas ibland med klockklangen. Här bodde Georges Braque under sina sista visa år, då han målade sådant som inte gick att sälja, utan som blev allmän egendom. De blå fönstren i kyrkan saknar motstycke. Nästan hemligt är det lilla kapell längre ned i byn som Braque gjorde. Att sitta vid de fönstermålningarna en stund är få förunnat, men likväl oförglömligt. Glad bugar jag vid den färgglada mosaik Braque själv gjorde till sin gravplats.
Gilberts grav är grå som de andras i Les Loges; franska kyrkogårdar saknar helt den trädgårdskaraktär en svensk oftast har. Les Loges är människans plats, mellan gravarna finns inget rum för annat än för oss. Vi dricker vårt vin och pratar. Kyrkogårdar är för mig märkligt levande platser. Jag berättar för Monsieur Mare att mina barn i dag gör en vinaigrette med samma självklarhet som jag själv.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu