Med beundran tror jag det är som med kärlek - sparsamhet med den är en dygd. Men så har jag i hela mitt intellektuella liv haft glädje och nytta av årets jubilar. Darwin fyller tvåhundra år, och hans viktigaste bok Om arternas uppkomst etthundrafemtio. Båda är värd all beundran, men frågan här är mer analytisk: Varför?
Darwins teori känner alla till, den är historiens mest revolutionerande tillsammans med Kopernikus´. (Båda lika kontroversiella, då de degraderade jorden och människan till en planet respektive ett djur bland andra). Min beundran är emellertid mindre knuten till själva utvecklingsläran. Det mest allmängiltigt lärorika är hur den kom till. Darwin var av födsel och giftermål ohyggligt rik, det vill säga han hade all tid i världen. Inget av hans många arbeten skulle kunna skrivas av en nutida forskningsrådsberoende biolog, ingen av hans teorier skulle kunna vara frukten av politiskt initierad forskningsstyrning. Bra böcker tar tid att producera, förutsätter integritet.
Darwin var besatt av empiriska fakta. Han vet allt om skilda fågelvariteters näbbvariationer, hästars teckning, Eldslandets fanerogamer, duvors skilda kutter, steklars äggläggningsrör, och vet han det inte tar han reda på det. Denna passion var nödvändig för Darwins framgång, kanske för varje tänkare som går på tvärs. Han var tvungen att förankra sin nya revolutionerande teori i en överväldigande mängd fakta, visa att de nya idéerna gav en enklare och rimligare förklaring till fenomenen än de hävdvunna.
Med detta hänger hans andra mest iögonfallande egenskap ihop. Han är en resonör, som har en osedvanligt utvecklad förmåga att diskutera pro et contra. Han väger argumenten och mobiliserar all sin fantasikraft för att finna en alternativ förklaring till sin egen. Han satte sig inte på höga hästar utan tog sina meningsmotståndare på fullt allvar. Det är lärorikt att läsa hur generöst han behandlar andras resultat. Inte en enda gång väljer han den lättköpta poängen att utnyttja en annan naturforskare för att själv framstå som den överlägset begåvade och kunnige. Tvärtom, han läser andras böcker för att han är genuint och positivt nyfiken. Han vill lära sig något, inte göra karriär.
Ett tredje starkt framträdande drag hos Darwin är att hans intressen och beläsenhet är så bred. Han skriver i en tid då vetenskapernas specialisering ännu inte kommit i närheten av vår. Av detta lider förstås hans teori; så till exempel skulle han ha haft god hjälp av en mer utvecklad genetik och en längre hunnen paleontologi och geologi. Detta hindrar inte att han aldrig kunnat formulera en utvecklingslära utan sin förmåga att knyta samman fakta från skilda discipliner. För att förstå hur varieteter av samma art bebodde nu från varandra helt åtskilda lokaler måste han kunna sin geologi, för att förklara den uppenbara bristen på felande länkar var han tvungen att ha fräscha synpunkter på paleontologin, för att diskutera instinkternas beroende av det naturliga urvalet förstå etologi, och hela teorin är givetvis helt beroende av hans förtrogenhet med Malthus befolkningsteori och Lyells epokgörande bevis för jordens ofattbara ålder et cetera. Fackidiot var han minst av allt.
Vore jag universitetspolitiker skulle jag åtminstone vid varje årsskifte tänka: Hur kan jag bidra till att skapa ett universitet där Darwin hade funnit sig till rätta, kunnat trivas och verka? Darwin skrev böcker som tog tid att skriva och läsa, han skrev för en bildad allmänhet, han resonerade, var beläst och gränsöverskridande, saklig och nyfiken, tålmodig, systematisk och logisk, självkritisk. Han var en engagerad forskare, som brottades med problem som för honom handlade om liv och död, världsbild och livsåskådning. Hommage till ett föredöme (som den intresserade kan läsa mer om i min bok Livet - en stor sak).
Martin Kylhammar är professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu