Monsieur Mare vet allt som är värt att veta om natur och trädgård, likt alla äldre i Les Loges. När vi sist skildes bjöd han på middag, fransk husmanskost: Ungtuppen uppvuxen i hans lilla lagård, vit- och purjolök liksom timjan från hans välskötta trädgård, sidfläsket från byns slaktare, blott vinet och champinjonerna kom utifrån. Han brände dock av grytan i traktens Calvados.
Monsieur Mare är en trygg karl. Han utstrålar behärskning, han vet att han kan det bra som han behöver. Monsieur Mare inkarnerar ett kulturarv, kunskaper som generationer av normander fört vidare till honom. Jag tror det var detta som fick mig att föra in vårt samtal på kunskapsöverföring, på vad som är värt att förmedla till barnen.
Akademikern i mig tänkte på den bokliga bildningen. I den klassiska svenska folkbildningen, som fortfarande beundras av fransmännen, var det självklara målet att de mindre gynnade skulle erövra det klassiska bildningsarvet. Folkbildarna visste att detta gav makt åt tidigare maktlösa, men också lust, nytta och glädje - men att erövrandet förutsatte krav och kostade ansträngning.
I dag när folkbildningen flyttat in på massuniversiteten har något hänt. Det har blivit radikalt att vägra skilja bra från dåligt, föråldrat att hänvisa populärkulturen till fritiden, allmänt inkorrekt att tala om en gemensam kanon eller om ett bevaransvärt bildningsarv. Allt detta i den goda tron att det är så vi undviker att utsätta de svagare för integritetskränkande maktutövning. Men det paradoxala resultatet blir att kultur och kulturarv lämnas till marknadens logik. Blott det som spontant och frivilligt efterfrågas blir bevaransvärt.
Detta i dramatisk kontrast till den gamla idén - att insiktsfulla, kompetenta och bildade har uppdraget att förmedla vidare det de funnit slitstarkt och värdefullt. Och att de yngre har uppdraget att bygga vidare och tillföra det som saknas. Monsieur Mare är inte bokligt bildad. Men han förstod precis vad jag menade - nämligen att kulturkonservatism här är det verkligt radikala alternativet. Ungefär så här sa han till mig:
Blott fem år i skolan har gjort mitt liv fattigare, och ibland känner jag mig utanför, inser att jag inte fullt ut förstår vad de talar om i den parisiska tv:n och vad det egentligen handlar om i rikspressen, Figaro och Le Monde.
Men hemmastadd blir man inte bara genom att läsa böcker. Monsieur Mare hade en idé som jag omedelbart förstod. Min kanon, min läroplan, måste kompletteras av en annan. Molière, Racine, Balzac och Proust. Visst, sa han, men till det som bör bli oss familjärt hör också naturens och trädgårdens kanon. Snabbt räknade han upp hundra skilda växtarter som varje människa borde lära sig känna igen: Kryddor som basilika, citronmeliss, timjan, dragon och salvia; träd som ek, bok, valnöt, ask; blommor som lavendel, jasmin och lilja eller druvsorter som Cabernet sauvignon, Chardonnay och Clairette.
Ty det var just genom att erövra detta kulturarv han blivit den trygga och behärskade karl han är. När han vandrar i normandisk natur ser han saker jag inte har kompetens att upptäcka, förstår samband jag inte ens anar existerar, förmår köket berikas av ting jag inte visste kunde brukas. Hans kulturarv berövade min skola mig, liksom hans skola berövade honom mitt. Tänk om jag, likt morfar, tvingats att skapa mitt eget svenska herbarium. Då hade mitt liv blivit rikare, och jag hade inte behövt känna mig lika utanför och maktlöst avundsjuk på dem för vilket flora och fauna är en självklarhet. Hemmastaddhet i kultur och natur är en för allvarlig fråga för att lämnas till marknadens logik eller relativisternas oreflekterade populism.