Men Mare vet också att skörda när hösten och vintern kommer. Han flätar samman gula och röda lökar till torkning och hänger flätorna i vackra rader på redskapsbodens västvägg; rosmarin, timjan och fänkål låter han solen dra vattnet ur; annat som tomater och bär kokas; ättika, salt och socker används till det som dem tillhör. Favoritsvampen cèpe träder han på tråd och hänger i taket samtidigt som jag förklarar att den på svenska fått sitt namn av vår förste Bernadotte. Ogräset, lavendeln och blåklinten, kommer att lysa blått också i vinter.
Det går inte att ta miste på den självklarhet Mares seniga kropp och hans sysslor utstrålar. Det här har han gjort förr, många gånger. Mödan ser inte ut att ta ut något pris. Resultatet har också ett påtagligt värde: den på skilda sätt konserverade skörden kommer till nytta, brukas, gläder, lyser upp. Gör det gamla paret Mare och deras barn och barnbarn en smula lite mer oberoende av traktens supermarchés.
Mare tjusar mig, förför och lurar mig. Det är inte så svårt, då den trygga självklarhet och den omedelbara nytta han och hans sysslor utstrålar är just det som sorgset saknas så många. Ett helt liv kan gå i de avlönade sysslornas tecken utan att den verkliga belöningen betalas ut - bekräftelsen, vissheten om att värvet duger och spelar gripbar roll. Jag har bra betalt för att tala och skriva och äter gott på kvällen. Men, som för de flesta nu levande svenskar, är för mig sambandet mellan mitt sysslande och att det kokar kalv i middagsgrytan synnerligen abstrakt. Jag kan inte fullt ut föreställa mig alla de transporter, teknologier, transaktioner som förvandlar mina föreläsningar till familjens middag.
Monsieur Mare påminns varje vinterkväll däremot på det mest konkreta sätt om att maten på bordet är frukten av hans händers arbete och höstens konservering. För oss andra återstår andra sätt att övertygas om det egna värdet och sysslornas nytta. Pengar och efterfrågan, ära och uppskattning, pris och belöningar? De flesta jag känner skattar all sådan erkänsla mycket och rimligt nog högt. Men för de känsligare, måhända de mer begåvade av dem räcker det inte. Bekräftelsebehoven är outsläckliga. Carsten Jensen är den senaste att fängslande gestalta problematiken i den strålande romanen Sista resan, där målaren Carl Rasmussen går under i sina tvivel om den egna insatsen trots publikens ovationer och tavelprisernas höjd.
Den självklara aura av visshet som jag ser runt Mare ser jag sålunda inte hos mina vänner i kulturens, vetenskapens, pressens och politikens värld. Jag tror det har just med arbetets abstraktionsgrad att göra. Den omedelbara nyttan eller den långsiktiga hållbarheten hos dessa vänners sysslor går inte att mäta. Det återstår alltid en restpost av tvivel. Duger jag, räcker det till, gör det någon skillnad, när avslöjas falsariet, vem rycker mattan under fötterna?
Detta är förstås i någon mening vad ungdomarna kallat ett i-landsproblem, men likväl högst reellt och centralt då det handlar om livets värde och mening. Det är heller, djupare sett, inget problem, alltså något som kan lösas. Tvärtom är det ett genuint dilemma, en existensfråga som alltid kommer att följa oss och som bara kan hanteras bättre eller sämre.
Monsieur Mare lever ett liv som inte längre levs här. Flätorna hänger på väggen, les cèpes i trådar i taket, timjankvistar doftar. Han konserverar. Mare tvivlar inte. Jag arbetar vidare bland böcker, gamla brev och manuskript, dagböcker och protokoll. Jag vet vad man kan göra med dem, kan hantverket, och konsten att hålla det bevaransvärda levande. Kanske konserverar jag.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu