Inte mindre än fyra mottagarhuvuden skulle vår parabol ha. Vi ville nämligen inte bara se svensk tv, utan också europeisk, i vårt fall förstås mest fransk. Femton år har gått sedan den installerades. Men jag kommer fortfarande ihåg den omtumlande känslan då jag första gången zappade mellan de hundratals kanalerna. Jag hade Europa i vardagsrummet.
En Mozartkonsert från München, BBC från London, en till spanska dubbad Clint Eastwood, de vältaliga François Mitterrand och Jacques Chirac i fransk ordväxling, ja till och med norra Afrikas tv-stationer flimrade förbi till arabisk musik. Världen blev på så sätt lite annorlunda, hemtamare.
Jag var sedan tidigare van vid att flyg, bil och tåg hade krympt världen. Det var lätt att resa ut, lämna hemmet, åka dit jag ville. Mina fyra mottagarhuvuden gjorde det lika påtagligt att jag kunde ta in all tänkbar information, all tänkbar kultur från Europa till mitt avlägsna hem. Själv välja vad jag ville se, höra och uppleva. Det gjorde mig mer delaktig, känslan av utanförskap minskade. Lusten att pröva andra språk stimulerades.
I Les Loges, byn i Normandie, gjorde vännen monsieur Mare och jag senast ett experiment. I grannstaden Etretat bor den vänligaste TV-installatör jag känner, generös intill konkursens rand. Nu kom han till mig med ett nytt mottagarhuvud, vackert benämnt Eurobird. Här skulle med dess hjälp, och mitt i Les Loges, bjudas på Sverige, SVT Europa!
Det lärde både mig och vännerna omedelbart mycket då jag tolkade Katarina Sandströms och Claes Elfsbergs nyhetsrapportering. Om vad som var nyheter och hur de värderades i skilda länder till exempel, eller hur ovärdigt en svensk politiker kunde larva sig i media. Och det var omtumlande att zappa också denna gång. Men nu handlade det om den märkliga känslan att ta in en massa svenska kanaler i mitt franska vardagsrum. Monsieur Mare kom många kvällar med sin förföriska Pernod och ville bättra på sin skraltiga svenska. Naturprogrammen fungerar bäst. Mare kan ju sin natur, och vår vildmark i norr, midnattssol, ren, björn och älg fascinerar redan ordlöst.
För mig är Europa något som växer fram i vardag och vänskap, tar tid. I personliga möten gäller det att ta emot det man förstår kan berika, ge bort det välbekanta som är värt att vårda också av andra. Monsieur Mare och jag pratar om de unga som får tillfälle och har mod att resa ut, erövra språk och känna vänskap över gränser. Kanske blir de fler imorgon. Mare har aldrig varit i Paris, men han skulle gärna en gång följa med mig till Sverige.
I väntan på det tittar vi på tv. Resonerar om vilken märkligt outnyttjad resurs den är för att känna andra. Mottagarhuvuden är bra för den europeiska integrationen. Till och med bättre tror jag än www. Men nu börjar alltfler också sitta i stugorna för att då och då titta till hur de andra har det. De främmande tablåerna lockar ibland: en film som aldrig visas i Sverige, en fransk debatt om USA, lite rugby, cykel eller väggklättring, andra nyheter än de hemtama...
Så nu kan min vän monsieur Mare och jag, han i Les Loges, jag i Linköping, titta på samma tv-program vid samma tid. Jag mailar honom min reaktion att Sego Royal låter lika hurtigt luftigt som Mona Sahlin kan göra och att Sarko är nästan lika energisk som vår landshövding. Han ruskar dock bildligt på huvudet inför sådana egensinniga associationer. I stället svarar han klokt: "Det är roligt att se på tv samtidigt, prata med dig. Men jag vill betala i euro när jag hälsar på dig."
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu