Det blev en sen kväll i går, då min vän monsieur Mare bjöd på utmärkt middag. Det är en stor fördel med den normandiska landsbygden, att både slaktaren och charkuteristen, bagaren och cider- och calvadosdestillatören, hämtar sina råvaror i trakten. Det blir billigare, godare och sundare så.
Men det blev en djäkla kväll, då monsieur Mare insisterade på att tala skola. Det är som att prata om vädret - fast med motsatt resultat. Konversationen går igång - men det slutar i gräl och osämja. Nu på morgonen ska vi äta försoningsfrukost på det lilla caféet. Sena middagar kräver en kopp kaffe och en baguette, i dag lär jag också bryta en croissant.
Men jag har förberett ett försvar, vandrat hela morgonen längs de hisnande falaiserna och andats rå saltluft från Atlanten. Monsieur Mare, som är en gammal man, har gått i en annan skola än jag. Jag tror vi kan kalla den en etikett- och karriärskola. Där ställdes ordentliga krav på ordning och reda och målet var att ge alla chansen att bli något, att göra någon form av karriär.
Etikett är väldigt viktigt för att vår sociala samvaro ska fungera och flyta smidigt. Utan etikett blir det kaos. För mig är det självklart riktigt när vi nu åter kräver skoletikett av våra ungdomar. När de går in i klassrummet ska där finnas tydliga regler att anpassa sig till. Det ligger inget personlighets- eller integritetskränkande i att förbjuda mobiler, kräva lugn och ro, att läxor är lästa och att tider passas. Allt detta är nämligen till för att eleven ska kunna bli något, göra en karriär, få jobb och försörjning efter sinne och begåvning.
Så här långt var vi överens. Men jag som är yngre och från Sverige försökte också försvara en annan skola. Låt oss kalla den etik- och karaktärsskolan. Den skolan har andra mål än etikett och karriär, luddigare skulle någon säga. Etik går till skillnad från etikett på djupet, etiken lämnar man inte när man går ut ur klassrummet, den är ett med mig själv. Etik handlar om livsåskådning och om vad som gör mitt liv värt att leva. Detsamma med karaktär. Den är min personlighet, min identitet, mitt djupaste jag.
Jag blev oense med monsieur Mare då jag försvarade denna etik- och karaktärsskola. Jag tyckte att skolan också skulle fostra, dana (som det talande heter på norska) personligheter och humanistiska karaktärer. Monsieur Mare tyckte att allt sådant hörde till det civila samhället. Etik och karaktär fick vi skaffa oss i hemmet, på caféer, i samtal med kamrater längs falaiserna. Nu på morgonen förstår jag att det ligger mycket i hans resonemang.
En skola som tvingar på eleverna en specifik etik och premierar särskilda karaktärer kränker ungdomarnas integritet. Gör våld på deras personligheter. Det är något helt annat att kräva en avstängd mobil än att till exempel kräva tilltro till den kristna värdegrunden eller åsikten att kvinnor och män är lika.
Vi grälade inte under frukosten. Jag hade med hans hjälp bättre förstått vitsen med etikett- och karriärskolan och om vikten av rediga krav, respekt för regler, sanktioner och tidiga betyg. Så får vi alla större chanser att bli bourgeois, yrkesmän. Och monsieur Mare förstod att den fostrande etik- och karaktärsskolan inte nödvändigtvis var en ideologifabrik som kränkte vår integritet. Dess mål var tvärtom att hjälpa oss att bli citoyen, medborgare. På medborgare trampar man inte, sätter heller inte betyg. Medborgare blir vi genom att samtala om saker, diskutera, vända och vrida. Så fick lite filosoferande oss att vänskapligt enas om att i en bra skola utbildas du till bourgeois, får hjälp att danas till en citoyen.
Martin Kylhammar är professor i Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu