I mina tre senaste krönikor har jag visat att vår klimat- och miljödebatt har en slagsida, som inte är lycklig.
Det rör sig om distinktioner. Den första krönikan (Pojken på vinden) handlade om den centrala skillnaden mellan naturlig och människopåverkad klimatförändring. Den andra (Monsieur Mare får en idé) om att miljöengagemang ofta grundar sig antingen i ett pessimistiskt civilisationskritiskt begrundande av jordens öde eller i en förtrogenhet med naturens flora och fauna. Den tredje (Pojken i laboratoriet) om att frågor kring naturresursernas begränsning inte får klar betydelse förrän man skiljer mellan ett statiskt och ett dynamiskt naturresursbegrepp. Anhängarna av det förra menar att naturresursernas gräns bestäms av naturen, de senare att det är vi människor som med vetenskap och teknik skapar resurser av sådant som tidigare inte stod till vår disposition.
I den publika diskussionen har det första ledet i dessa tre distinktioner betonats. Jag menar bestämt att både natur och politik skulle gynnas av om det andra fick större utrymme: vi behöver veta mer om de naturliga klimatvariationernas betydelse för vårt framtida öde; vi behöver fler engagerade som kan sätta namn på djur och växter och som rör sig i skog och mark; och vi behöver fler naturvetare och tekniker som hjälper oss att skapa nya naturresurser.
I denna sista filosofi på temat skall jag göra en fjärde distinktion som pojken aldrig tänkte på. Miljöengagemang drivs nästan alltid med gott syfte. Just därför borde vi betänka att det goda syftet inte sällan lett till handlingar som fått oförutsedda, negativa konsekvenser. Låt mig ge två talande exempel.
Den svenska miljödebatten fick folkligt stöd först då den intresserade sig för kulturlandskapet i början av 1930-talet. Folk brydde sig då inte om nationalparkerna i Norrland, de ville att naturen runt omkring dem skulle vara vacker, tillgänglig och behaglig att vistas i. Så fick vi snabbt politiskt gehör för att skydda björkhagar, lövängar, fågelsjöar och ljunghedar från människan. Det blev helt tokigt. Beslutsfattarna visste nämligen inte att just dessa landskapstyper var beroende av människans bruk för att bevaras.
Så ledde försöket att lösa ett miljöproblem till - att ett nytt uppstod. Förskogning av kulturlandskapet nämligen. Samma sak sker idag med satsningen på bioenergi. Biobränslen bidrar ofta till större växtgasutsläpp än fossila drivmedel, de ökar matbristen och skövlingen av unika naturmiljöer som regnskogar. Biobränslen är i bästa fall en relativt oförarglig parentes.
Naturfrågan blir så religion om den inte träder i dialog med vetenskap, ekonomi och teknik. I dialogen minskar hysterin i direkt proportion till att man förstår att framtiden kommer att erbjuda lösningar vi idag inte anar. I det rationella samtalet minskar ensidigheten i takt med insikten om att naturvården stundtals kolliderar med andra fundamentala humanistiska värden.
Svante Arrhenius, den förste svenske Nobelpristagaren (1903), var växthuseffektens pionjär. Han förstod att koldioxidutsläppen ökade temperaturen, men menade att det var tur. Ty annars återstod oss istidsdöden. John Ericsson, vår legendariske 1800-talsingenjör, hade en idé som i dag låter bättre och som de flesta ovetande håller på att bli verklighet. Det hade den varit för länge sedan om inte det goda syftet att rädda oss från den ändliga naturresursen, stenkol, lett oss till oljeberoendet.
Solforskaren Ericsson ler i sin himmel när han ser sin förutsägelse bli sann: Afrikas öknar kommer att med hjälp av solpaneler, turbiner och kablar förse Europas länder med ren solenergi. Med honom är jag hädisk nog att tro att vi ganska snart, främst med elens hjälp, med gott samvete ska flyga, åka bil och tåg betydligt mer än nu. Bli naturvänner i den globala byn.
Martin Kylhammar är professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu