De höga rullstensåsarna och de jättelika dödisgroparna hade bildats då isen drog sig tillbaka. Nu låg skolan där. Stigarna ringlade sig runt åsen, i en dödisgrop hade staden byggt den stora kyrkogården, av isen framskapade farliga stup fascinerade. I denna historiska tillfällighet av isslipad sten, sand och grus lekte, pussades, slogs, skrämdes och grät vi barn.
Pojkens finaste dag var lånefredagen. Redan på förmiddagen kändes förväntningarna, förhoppningarna som han förstod nästan alltid skulle förverkligas. Var femte gång fick dessutom vår femmannagrupp tillträde först. Rävåsskolan hade, det förstår jag nu, ett mycket litet bibliotek. Magistern öppnade åt vår lilla grupp och gav oss femton minuter. Vi fick låna högst fyra böcker, som skulle lämnas tillbaka vid nästa besök om fredag fjorton dagar.
På pojkens tid var utan tvekan Enid Blytons (1897-1968) ungdomsdeckare med fyra käcka barn och en hund i huvudrollen de mest efterfrågade. Biblioteket höll hela serien, trots den måhända aningslösa samhällssyn böckerna uttryckte. Vi barn tyckte de var spännande, och det kittlade att hjälten hade en så tvetydig könsidentitet. Vore förlaget B. Wahlström - inte Rabén & Sjögren som det var - hade det tvekat om huruvida bokryggen bort vara grön (pojk) eller röd (flick). Pojken lånade en ny volym i serien var femte biblioteksfredag.
De andra fredagarna botaniserade pojken allt intensivare i den inte alltför välfyllda hyllan Geografi. Det dröjde inte särskilt länge innan han visste vad jordens alla huvudstäder hette, och ingen kunde slå honom på fingrarna med att fråga om centralorten i någon sovjetisk republik, afrikansk småstat eller amerikansk delstat. Hylla Geografi var som gjord för den som ville göra världen gripbar. Småningom lärde sig pojken att med hjälp av de lite mer avancerade geografiböckerna också göra jorden synbar. I de böckerna fanns fängslande fascinerande kartor där städerna inte bara bar namn utan där världens väldiga variation visades. Temperaturer, höjder, vägnät, vattendrag, skogar och befolkningstal. Pojken fick i julklapp en karta i tre dimensioner, en jordglob.
Längst bak i böckerna satt en lånelapp. På den kunde man se när boken lånats senast. Lånelapparna i Blytons böcker var fullklottrade med noteringar, de i geografi hade någon gång bara min signatur. Det kittlade pojken det också, att veta sig vara exklusiv. Det var bara han som på riktigt visste att vi lekte, slogs och pussades i en historisk tillfällighet; på sten, grus och sand som det avstannande smältvattnet inte orkat föra vidare söderut. För de som var bekanta med Hylla Geografi var världen inte riktigt densamma som för dem med hyllan obekanta. Pojken lyfte på bänklocket och la ned de fyra böckerna. Där låg de sedan som ett löfte.
När eftermiddagen tog slut spände han fast böckerna på pakethållaren och rullade hem till sig. Rävåsens bibliotek innehöll färre böcker än mitt eget nuvarande och låg i ett omgjort klassrum i en skola på en rullstensås. Pojken och Blytons hjälte Georg(ina) öppnade lönndörrar, kröp i hemliga gångar och jagade skurkar. Läste om jordens historia och världens alla städer och platser. Genom det lilla omgjorda klassrummet, biblioteket, gick en väg till världen. Pojken förstod aldrig dem som sa att läshuvuden var världsfrånvända och verklighetsfrånvarande.
Martin Kylhammar är professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet
www.kylhammar.eu