"Pojken på vinden" (20/3) var vettskrämd och handlingsförlamad. Den pojken var jag och först i vuxen ålder förstod jag att klimatfrågans intellektuella och etiska dimensioner får riktiga proportioner först då man gör en fundamental distinktion. Den som handlar om det fascinerande men komplicerade samspelet mellan naturlig och människopåverkad klimatvariation.
De skolelever som efter den krönikan skrivit till mig har gjort mig glad, ja rörd. Men framför allt stimulerat mig till att i dag göra ytterligare en distinktion, också den visserligen stillsamt akademisk, men avgörande för hur vi etiskt och intellektuellt ska handskas med framtidsfrågorna. Det handlar om naturresurserna. Låt mig illustrera med hjälp av två i frågan eldigt engagerade författare, August Strindberg (1849-1912) och Lubbe Nordström (1882-1942).
Strindberg var sin tids mest engagerade miljödebattör. Det han fruktade mest var att hans generation exploaterade ändliga naturresurser med en hastighet och en intensitet som hotade civilisationens långsiktiga hållbarhet. Industrin slukade till exempel sten- och träkol, och detta på bekostnad av samtida livsmedelproduktion och levande skogsbygd. Men framför allt levde vi numera, som han uttryckte det, inte som förr på naturens räntor (alltså på det ständigt förnyelsebara som skördarna), utan tärde på själva kapitalet (kol, malm, metaller...). Barnen får så betala priset för vår välfärd.
Om vi inte, som han klokt uttryckte det, hittar på sätt att utnyttja "naturens gratiskrafter", de ständigt förnyelsebara energikällorna. Så som till exempel hans ingenjörsidol John Ericsson (1803-89) gjort med sin solmaskin, den praktiska konsekvensen av hans formidabla avhandling från 1868, Om solvärmens användande som mekanisk kraft, där han visat på solenergins enorma potential.
Men Strindbergs kloka resonemang vilar på ett tveksamt antagande, nämligen att naturresurserna är begränsade. Det är de förstås i någon mening, men inte säkert på ett betydelsefullt vis.
Lubbe Nordström var sin tids mest engagerade förespråkare av det globala, fredliga världssamhälle, som kunde följa av handelns expansion, teknikens utveckling och vetenskapens växt. Men han delade Strindbergs insikt om att naturresurserna var den fundamentala framtidsfrågan. Satte de inte en gräns för tillväxten? Han brottades länge med kollegans statiska uppfattning om att naturresurserna var som ett arv en död anfader satt in på banken. Tär man på det blir man fattigare.
Lubbe Nordström förstod emellertid så småningom att naturresurser handlar mer om människan än om naturen. De är vi som avgör vad som är eller kan bli en resurs. När Strindberg skrev var olja ingen naturresurs, i går var uran det inte heller och imorgon är naturen användbar på sätt vi inte anar. Tänk när vi gjort mer av Einsteins (1879-1955) insikt att energiinnehållet i materien är oändligt stort. Så förstod Lubbe att naturresurserna inte alls var statiskt begränsade, utan att deras storlek var helt beroende av våra tekniska och vetenskapliga insikter i hur natur kan brukas och användas. Naturresurser är något högst dynamiskt.
Jag önskar att jag tidigare i livet fått ta del av Strindbergs och Nordströms varandra berikande synpunkter på denna mänsklighetens ödesfråga. Förvisso känns det i dag värdefullt för mig som historiker att ha insikter nog att kunna berätta denna historia. Men hade jag tidigare förstått att August statiska natursyn måste kompletteras av Lubbes dynamiska hade jag kanske blivit den pojke i laboratoriet jag ung drömde om att bli. Sådana pojkar - och numera flickor - behöver vi fler av. Men in i laboratoriet går kanske inte begåvningarna om inte några vuxna kan berätta om visionerna och om den verkliga betydelsen av naturvetenskap och teknik.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle vid Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu