När jag växte upp var oron för ett globalt kärnvapenkrig högst påtaglig. Pappa höll veckotidningen Se och gömd på vinden kunde jag läsa om hur amerikanska familjer grävde skyddsgropar i sina trädgårdar, hur nya sovjetiska Sputnikraketer inom 25 minuter kunde föröda New York med vätebomber, om den av kärnvapen ödelagda jorden - och mer näraliggande, hur min vapenproducerande hemstad Karlskoga stod överst på listan över svenska bombmål.
Vårt skyddsrum hade dörrar jag knappt kunde rubba. I oktober år 1962 låg en liten åttaåring och hörde president Kennedy hota med massiv atombombsvedergällning om Sovjets Chrusjtjov fullföljde planerna att placera medeldistansrobotar på Kuba.
Det är till och med i efterhandsperspektivet svårt att avgöra hur överdriven denna rädsla var. I vilket fall avklingade den med kalla krigets slut. I dag får barnen av de vuxna höra och läsa om andra apokalypser, terrorhotets till exempel. Men jag tror att pojken på vinden i dag skräms mest av klimatförändringar och miljöförstöring.
Han vet dock lika lite om det rimliga i denna hotbild som jag visste om atombombens. Det finns en bred enighet om att jordens medeltemperatur är högre än på tvåtusen år - den har varit högre tidigare. Likaså är enigheten stor om att de senaste decenniernas temperaturhöjning påverkas av människans ökade utsläpp av växthusgaser - och att denna temperaturhöjning kommer att fortsätta, åtminstone på kort sikt.
För ett par veckor sedan hörde jag en av världens ledande klimatforskare, Jasper Kirkby, uppskatta att den mänskliga påverkan på temperaturhöjningen motsvarades av ett tänt stearinljus per 25 kvadratmeter. Allvarligt nog, men den mycket större utmaningen skrivs det nästan ingenting om.
Vi lever i en tid då "naturen" måste vårdas och bevaras. För den viktiga idén har många av mina intellektuella förebilder slagits i hundra år. Men de ställde aldrig som många i dag människan mot naturen som ont ställs mot gott.
Många förefaller leva i okunskap om att klimatet ändras dramatiskt alldeles oavsett vad vi människor hittar på. Naturen är inte god, den är framförallt just naturkraft. Variationerna är stora på kort sikt - i år var jordens vinter den kallaste på 15 år - och på medellång - kallt var det till exempel på 1400- och 1600-talen. Mer omvälvande är insikten att vår geologiska period kvartär präglas av omväxlande istider och varma perioder. Istiderna har varit många och varat ungefär 100 000 år, mellan dem har vi haft varmperioder under kortare intervall, 10-20 000 år. Just nu lever vi en mellanistid, en tillfälligt varm period inbäddad i en istidsperiod. Här kommer att bli mycket kallare, istäckt. Våra avlägsna släktingar kommer att få söka sig till andra breddgrader.
Dagens lille pojke på vinden läser om koldioxid- och ozonutsläpp, freoner och metan - hur haven stiger, öknarna breder ut sig, om hur tungt det blir att andas i ett växthus. Jag tror att han behöver få veta mer om de komplicerade relationerna mellan naturlig och mänskligt skapad klimatvariation. Detta av intellektuella skäl, men också av existentiella: Pojken bör få veta att jordens öde inte ligger blott i hans händer. Annars ges människan ett ansvar hon inte har makt att utöva. Det brukar omväxlande skapa cynism, terrorism, defaitism eller hedonism.
Jag är irriterad på, men har full förståelse för, att den mänskliga klimatpåverkan tar all medial och politisk uppmärksamhet. Ty det är den vi kan göra något åt. De verkligt stora naturliga klimatförändringarna kan vi bara hoppas kunna leva med.
När pojken vuxit upp är det min övertygelse att klimatforskarna gett oss en djupare vetenskaplig förståelse av klimatförändringarnas ännu dunkla mekanismer. Imorgon hoppas jag pojken vet bättre vad som ligger i hans händer att göra och vad som ligger hos andra krafter.
Martin Kylhammar
Professor vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu