Ja, under rubriken "Vadan och varthän" höll alla 1800-talets skalder och krönikörer sina nyårstal. De markerade med de orden att det var en tid att stanna upp, att en stund överge den rutinstyrda vardagen för att våga fråga vad vi egentligen håller på med. Vad vi i dag håller på med är det ingen tvekan om. Vi moderniserar, det vill säga vi ökar våra möjligheter att göra och tänka saker med hjälp av teknik, vetenskap, och ekonomisk utveckling.
Detta menar jag själv att vi i huvudsak gör på gott. Men i nyårstider är det värt att påminna om att moderniseringen ända sedan sin start har följts av en mer eller mindre skarp tvekan, av en undran och en rädsla för att den inte bara ska föra gott med sig. Moderniseringen är ju också tvetydig, inte minst därför att den gör ting som varit älskade eller tillvanda till föråldrade museiföremål. Och samtidigt skapar den nya ting, som vi inte känner de fulla konsekvenserna av. Det är, gissar jag, bakgrunden till att denna tvetydighetskänsla är så levande i den västerländska traditionens mest kända myter:
I skapelseberättelsen startar moderniseringen med kunskapens träd. Det är genom att ta del av den förbjudna kunskapen som människan kan bli en Guds like. Med kunskapen i sin hand förklarar sig människan myndig - visar sig själv kapabel att vara skapare av underbara ting. Med det börjar också moderniseringsprocessen och människan lämnar det oföränderliga, stillastående paradiset. Men straffet för detta var fruktansvärt, det var syndafallet.
I den motsvarande antika berättelsen stjäl Prometheus Zeus eld, vetenskapens och teknikens symbol, och ger den till människorna. Straffet för denna hybris blir också denna gång hänsynslöst. Prometheus själv binds vid klippan där örnen oavbrutet hugger honom i hans lever, och Zeus gav människorna Pandoras ask, fylld med världens lidande. I asken låg också det i sammanhanget högst tvetydiga hoppet.
Den mest åberopade modernitetsmyten är den om Faust, som berättats i otaliga former sedan 1500-talet. Doktor Faust symboliserar den moderna människan, den gränsöverskridande människan i ständigt uppbrott och i utveckling. Faust drivs oupphörligt framåt av nya projekt, av sin vilja att omskapa jorden efter sin vilja. Men han köper sin vetenskapliga och teknologiska kompetens, redskapen han behöver i sitt nyskapande, till den högsta av kostnader: han säljer sin själ till djävulen.
Till dessa myter kan man lägga åtminstone en - den om Robinson. Han är verkligen det moderna projektets man, utrustad med sin tids upplysta vetande och med teknik, möter han ensam den vilda naturen på den öde ö han blivit strandsatt på. Det Francis Bacon predikade - kunskap är makt - visar Robinson är riktigt. Han lägger med sitt vetande och sin teknik naturen under sig, behärskar den. Men han besinnar sig inte. Han går ständigt vidare i sitt moderniseringsprojekt, och skapar ett överflödets samhälle, där han förmår utvinna ur naturen mycket mer än han någonsin behöver. Den franske författaren Michel Tournier drar i romanen Robinson eller den andra ön den följdriktiga slutsatsen av Defoes tanke: i slutänden kommer naturen att slå tillbaka mot den alltför maktfullkomliga människan. Priset för vår teknologiska hybris blir en nemesis naturalis.
Moderniseringsprocessen är sedd så här tvetydig och har hela tiden uppfattats så. Den följs hela tiden av en svart skugga, ett hot om att vändas till sin motsats, till bokstavlig undergång eller i en förlust av livets värde och mening. Mardröm. Med den mardrömmen tror jag vi kommer att få leva till den dag vår jord obönhörligt kallnat i ett mörkt universum. Men jag är övertygad om att just den dagen flyttas fram om vi oftare vågar ta mardrömmen på allvar och inte bara moderniserar på av ren rutin.
Martin Kylhammar är professor vid tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu