Att avslöja hemligheter är en självklar journalistisk instinkt. Det är tyvärr så att mycket blir intressant bara för att någon velat hålla det hemligt. Wikileaks senaste avslöjande av tusentals diplomatrapporter är ett exempel på detta. Det är svårt att tro att någon skulle höjt på ögonbrynen om till exempel socialdemokraternas utrikespolitiska talesman Urban Ahlin berättat på sin hemsida att han träffat en tjänsteman på den amerikanska ambassaden.
I och med att denna nyhet istället kom som ett "avslöjande" ur en hemlig rapport ledde samtalet till stora rubriker.
Wikileaks och dess grundare Julian Assange har från olika håll utmålats dels som århundradets hjältar, dels som ondsinta spioner som vållat obotliga skador för diplomatins fredliga arbete. Sanningen är väl varken det ena eller det andra.
Offentliggörandet av militära rapporter från krigen i Irak och Afghanistan innehöll en del som inte tidigare var känt. Men någon ny bild av krigen gav de knappast. Diplomatrapporterna förmedlade en del roande skvaller, men några dramatiska avslöjanden innehöll de inte. I krigsrapporterna kan det ha funnits sådant som inneburit en fara för personer som var direkt eller indirekt utpekade. I diplomaternas depescher verkar det inte ha funnits något sådant, även om somliga avslöjanden kan ha varit pinsamma för uppgiftslämnarna.
Sammantaget visar det här på hur problematiskt det är att urskillningslöst förmedla sådant som från början hemligstämplats. Det mesta borde aldrig ha fått en hemligstämpel. Annat är kanske av det slaget att det är svårt för en utomstående att bedöma vilken skada det kan göra om hemligheten röjs.
Wikileaks hävdar att världen blir bättre om ingenting längre är hemligt. För att vara sant måste framförallt diktaturstaternas och terrororganisationernas hemligheter avslöjas och detta kommer inte att ske. I kampen mot världens onda krafter måste somligt hållas hemligt.
Men också i helt fredliga sammanhang är hemligheter en nödvändig beståndsdel. Både i fackliga förhandlingar och i affärsförhandlingar skulle uppgörelser bli mycket svårare om parterna avslöjade sina slutbud. I själva verket vet de inte ens hur långt de är beredda att gå för att möta motparten. Och om allt genast blev offentligt skulle det åstadkomma hopplösa låsningar.
Därför kommer det alltid att råda krig mellan journalister som vill avslöja alla hemligheter och makthavare som vill bevara dem. Men mycket skulle vara vunnet om makthavarna tog sig en rejäl funderare på om inte hemlighetsmakeriet gått alldeles för långt. De avslöjade diplomatrapporternas viktigaste budskap är just detta.
I Sverige berömmer vi oss av offentlighetsprincipen. Men verkligheten är ganska annorlunda. Också hos oss råder en hemlighetshysteri hos myndigheter och företag. Men boten mot detta är knappast Wikileaks. De lever tvärtom på andras iver att hemligstämpla.
Ernst.klein@telia.com