Är svenskarna världens mest tatuerade folk? Frågan poppar upp i mitt huvud varje sommar. Och för varje sommar blir det mer ¬ fler tatuerade kroppar, allt mer täckta av bläck.
Enligt morgontidningen The Guardian är var femte britt tatuerad. Men det säger ju inget om hur mycket hud som är täckt. Min gissning är att Sverige slår Storbritannien i både frekvens och kvadratmeter ¬ men några siffror finns inte att tillgå.
Jag är själv tatuerad, så jag moraliserar inte. Men jag häpnar ändå lite när jag ser tonårskillar som är tatuerade ända upp på halsen, dagispappor som liknar gangsters i Los Angeles förorter eller kvinnliga akademiker med utsmyckningar så utmanande att en prostituerad i sekelskiftets Amsterdam skulle ha tappat hakan.
Tatueringar stod en gång stod för utanförskap ¬ det var i första hand fängelsekunder, sjömän, prostituerade, soldater och kriminella gäng som hade bläck under huden. Den laddningen finns kvar.
Så hur blev det så mainstream? Vad beror tatueringsboomen på?
En förklaring är säkert det bortbleknande klassamhället. Kanske bekymrar sig många inte längre för att de skulle kunna stämplas som underklass när de etsar in saker under huden. Det är väl positivt, i så fall.
Kanske rör det sig om en medveten lek med identiteter. Dagispappan bär en hemlig identitet under kläderna, som inte syns när han tagit på sig kontorsskjortan. Han kan plötsligt genomgå en transformation, ungefär som när Clark Kent kränger av sig kostymen och blir Stålmannen.
Jag läser också in en protest mot landet lagom i de allt mer extrema konstverken med kroppen som duk. Jämställdhet, jämlikhet och politisk korrekthet i all ära ¬ Sverige är inte ett land som hyllar den som avviker från normen. Individualismen spelar en undanskymd roll i vår kultur. En duktig svensk röker inte, knarkar inte och köper helst ekologiska grönsaker. Precis som alla andra.
Frihet har inte ens varit framgångsrikt som politiskt slagord i Sverige. Det är faktiskt bara Kristdemokraterna som beskriver sig som ett frihetsparti idag. Och då handlar det mest om frihet att välja hemtjänst och äldrevård. För all del, tänker jag. Men frihet kan ändå vara mer än så.
Jag tror tatueringarna uttrycker en frihetslängtan, en rebellisk ådra som inte så lätt hittar ett uttryck i det svenska samhället. Vår hud kan vi göra vad fasiken vi vill med. Till skillnad från rökning stör tatueringar inte ens vår omgivning. I alla fall inte så länge vi har skjortan på.
Tatueringar kan ses som ett slags osynlig anarki, som inte är samhällsfarlig. Därför passar de perfekt som ventil för en undertryckt frihetslängtan i landet lagom.