Bara två månader efter ankomsten till Motala fick de också fasta arbeten. Då kunde de börja spara till det lilla hus vi så småningom flyttade in i.
På vår gata i stan bodde inga invandrare och inte heller i min klass på låg- och mellanstadiet fanns några. Först på högstadiet började en kille som hade finskt påbrå.
För en del upplevdes nog jag och min familj på den tiden som lite exotiska, även om vi inte stack ut nämnvärt vare sig ur kulturella eller religiösa aspekter. (Pappa stack i och för sig ut vid några tillfällen när han fick för sig att röka egenhändigt gjord korv i trädgården).
Överlag tror jag att mina föräldrar alltid känt sig välkomna i sitt nya hemland, även om det också funnits människor som helt saknat kunskaper om var Ungern ligger och klumpigt kommenterat det.
Jag hade en lycklig barndom men skulle ljuga om jag sade att jag aldrig blev retad i skolan, trots att jag är född i Sverige.
Jag skulle också ljuga om jag sade att jag inte bet ifrån.
Människor kan vara elaka, både barn och vuxna, och det fanns gånger då jag kom hem från skolan och var ledsen över att inte vara blond och blåögd, men då sade alltid min pappa:
"Titta på drottning Silvia, hon är utländsk och vacker".
Ibland undvek jag att äta vitlök inför en kommande skoldag, eller att sola så att jag blev brun. Allt för att jag ville vara så lik "alla andra" som möjligt.
I dag skiter jag högaktningsfullt i vad folk tycker och tänker och jag färgar dessutom gärna håret mörkbrunt.
Men det här är petitesser mot vad många invandrare och flyktingar får stå ut med i dag.
Synen har förändrats och skällsorden ökat. Det är få som upplevs som exotiska. Ännu färre får fasta jobb och att integreras i samhället kan nog många gånger vara lika svårt som att vinna på V75.
Rita Furbring Journalist