Jag tog en gång studenten på Berzeliusskolan. Då visste jag intemycket om Jacob, han som skolan fått sitt namn efter, och jag fick inteheller mycket veta. Inte ens att också han varit gymnasist i Linköping.Det är nog ganska typiskt svenskt. Varför slösa tid på historien, dåall kraft behövs i nuet och framtiden?
I vuxen ålder läste jag däremot en hel del om Berzelius (1779--1848)och hans centrala insatser inom kemin. Jag tänker på honom ibland. Nusenast framför hans skola, den gamla gymnasieskolan i Domkyrkoparken,där den nygjutna bysten av honom sattes på plats före jul. Och visstlär jag mig en del av Berzelius och påminns om saker som är viktiga. Dehär till exempel:
Jacob Berzelius gav inte mycket för att tänkande och vetenskapskulle underkasta sig politiska konjunkturer. Under tiden efter franskarevolutionen år 1789 kom de svensk-franska förbindelserna att avsevärtkylas ned. Ja, ibland bedrevs i vårt land rena häxjakten på vad somkallades jakobiner, anhängare av revolutionens idéer och försvararna avvärldens fortfarande bästa slagord: "Frihet, jämlikhet och broderskap".
Ända sen upplysningstiden hade Sverige och Frankrike haft ett riktvetenskapligt och kulturellt utbyte. Inte minst på kemins område, varsmodernisering stundtals varit en rent svensk-fransk affär. Berzeliusvidmakthöll de här kontakterna, och också sina vänner i Frankrike,trots de politiskt hårda vindarna. Än i dag tror jag hans exempel ärviktigt. Det kan kosta på, men löna sig på sikt, att då hemländernaligger i de bittraste politiska strider, bevara djupa ochförtroendefulla vetenskapliga och kulturella kontakter.
Berzelius franska insatser belönades småningom med den fina franskautmärkelsen Hederslegionen. En fascinerande och tänkvärd sak isammanhanget var att utmärkelsen till Berzelius delades ut av denfranske kungen, Louis Philippe (1773--1850). Han hade i sin ungdomsympatiserat med revolutionen och tvingats i exil. Bland annat tillNorge, där han lärde sig norska. Så talet i Frankrike till Berzeliushöll han på vårt broderspråk.
Jag tänker på det framför statyn. Ordet internationalisering fårinte bli detsamma som att tala engelska och resa västerut. Jag hoppasatt många nutida gymnasister får för sig att också studera franska,tyska eller polska. Och att alla kommer på vilken givandeinternationalisering det är att intressera sig för vad som händer iNorge och Danmark.
Också i ett annat avseende tänker jag ibland på Berzelius som ettföredöme. Det gäller hans hållning, då en ny modefilosofi vällde inöver Sverige i början av 1800-talet. Modefilosofin var den romantiskafantasin och den spekulativa naturfilosofin. Inför denna starkamodeström höll Berzelius huvet kallt. Han sa ifrån när det behövdes,och försvarade den moderna naturvetenskapens metoder mot spekulationer,rena flummerier, lösa teoribyggen och fria fantasier. Det är värt attfundera över, att försöka hålla huvet kallt särskilt inför det som fördagen är högsta mode. Kejsaren var på Berzelius tid alldeles naken, menfå vågade som Jacob tala om det.
Det var därför Berzelius engagerade sig så hårt i skolfrågorna. Hanförstod att morgondagens framgångar berodde av gymnasisternas kritiskaskolning. Själv var han på skolan vid katedralen länge en fisk på torraland. I vattnet hamnade han först när han förstod att hans framtid inteskulle vara i predikostolen, utan i laboratoriet. Men det var å andrasidan erfarenheter han utnyttjade i den så kallade Snillekommittén,Sveriges mest extravagant sammansatta skolutredning genom tiderna. Iden kommittén var Berzelius radikalen, han som ville ökanaturvetenskapens och det kritiska tänkandets plats i det föråldradeutbildningssystemet.
Framför bysten i Domkyrkoparken känns det befriande modernt atttänka på Jacob Berzelius. När han invaldes i Svenska Akademien sa hansig vilja komplettera Akademiens valspråk "Snille och smak" medvetenskapens "Klarhet och sanning". Det känns gott att ha tagitstudenten på en skola med hans namn.