Amartetch är tio år gammal. Hon stiger upp klockan tre varje morgon, samlar ved och börjar den långa marschen in till Addis Abeba. Där säljer hon veden för ett par dollar. Sedan börjar den långa vägen hem dit hon anländer sent på kvällen. Detsamma gör hon nästa dag och nästa. Amartetch betyder "den vackra".
Västländerna har spenderat femton tusen miljarder kronor på bistånd under de senaste fem decennierna utan att livet har blivit nämnvärt bättre för Amartetch än det var för hennes mormor. Hur är det möjligt?
I en lysande ny bok har en av världens främsta biståndsforskare, William Easterly, nagelfarit detta fiasko. I den omfattande empiriska forskningslitteraturen har det varit svårt att belägga att biståndet i snitt har haft några positiva effekter alls på länders utveckling. En del studier undersöker rentav om de skandinaviska ländernas bistånd har gett bättre effekt än andra länders. Så var inte fallet.
Tvärtom har många av de länder som utvecklats snabbt gjort det med mycket lite bistånd. Botswana i södra Afrika har haft snabbast tillväxt per invånare i världen om man räknar perioden från 1960 till i dag. I snitt har inkomsterna per person vuxit med sex procent per år. Botswana fick något bistånd i början av perioden, och har även diamantgruvor. Men många andra afrikanska länder som Tanzania har också stora råvarutillgångar och fick mycket mer bistånd utan att få någon ekonomisk tillväxt.
Easterly menar dock att bistånd ingalunda är dömd att misslyckas. Det har sällan fungerat därför att det slussas ovanifrån, genom oändligt byråkratiska kvarnar, till projekt som skrivbordsplanerarna ansett lovande.
I dessa projekt samverkar sedan många biståndsgivare och lokala myndigheter så att det i slutändan är helt omöjligt att utkräva något ansvar. Det syns inte vilka biståndsgivare är mer framgångsrika än andra. Pengar kastas tillfälligt på projekt som är på mode i biståndsbyråkratiernas mötesrum och kväver inte sällan mer uthålliga initiativ.
Ett bra exempel är impregnerade myggnät som visat sig mycket effektiva i kampen mot malaria. Biståndsbyråkratierna har inte förmått att sprida de till fattiga i Afrika. När de delats ut gratis har de använts som bröllopsklänning eller fiskenät. En privat biståndsorganisations lokalkontor i Malawi kom i stället på att sälja myggnäten för en billig peng och ge de säljande sjuksköterskorna provision. Plötsligen sprids näten och används.
Biståndsministern Gunilla Carlsson hävdar nu att Sida inte har mäktat med att hitta vettiga användningar för alla de 30 miljarder kronor som Sverige ger till bistånd varje år. Det har hon helt rätt i.
I själva verket är förmodligen en svensk satsning på läkemedels- eller energiforskning en mycket bättre biståndspolitik. Sverige har till exempel lovande forskningsprojekt på solenergi området. Många fattiga lever i klimat där de kan använda solenergi direkt. Samtidigt blir detta ett viktigt bidrag till att hejda global uppvärmning. Även det har många fattiga länder större nytta av än biståndsmyndigheternas papperskvarnar.
Stefan Fölster
Chefsekonom på Svenskt Näringsliv