På bara en generation har politikens roll och verktyg förändrats i grunden. När jag läste nationalekonomi i början av 1970-talet utgick läroböckerna från slutna ekonomier. Länderna hade de produktionsfaktorer de hade, växelkurserna var låsta, staterna parerade konjunkturerna genom att höja och sänka räntan.
Idag har staterna mist mycket av makten över penningpolitiken - växelkurserna och räntan bestäms i ett intrikat samspel med marknadernas förväntningar. Produktionsfaktorerna har blivit långt mer rörliga - kapitalet flödar tämligen fritt, containerrevolutionen har gjort produktionen nära nog oberoende av var råvarorna finns, och teknologin kan laddas ner från nätet.
Men staten är fortfarande viktig, även om tyngdpunkterna förskjutits. Produktionsfaktorn arbete är nästan lika trög som den var för 40 år sedan. Därmed har den också ökat i betydelse jämfört med de andra faktorerna, när företagen ska bestämma lokalisering. Trögheten ger tyngd.
Innebörden är att det som skulle kunna kallas "arbetskraftspolitik" är på väg att bli regeringarnas viktigaste instrument. Allt som påverkar arbetskraftens tillgänglighet och kunnande blir viktigt: skatter, socialförsäkringar, utbildning, arbetsmarknadsåtgärder, men också hälsovård och infrastruktur.
I detta har forskningspolitiken en särskild roll. Den producerar kunskap, men den utbildar också kunskapsbärare. Den skapar och drar till sig företag som vill utnyttja forskningsrönen; men starka forskningsmiljöer utövar också dragningskraft genom den mycket kvalificerade arbetskraft som de kan tillhandahålla. Ju mer kunskapsintensiv varu- och tjänsteproduktionen blir, desto större blir forskningspolitikens betydelse i detta avseende.
Forskningspolitiken handlar inte bara om den privata sektorns tillväxt. Den kvalificerade kunskapsproduktionen berör även den offentliga sektorn. Det systematiska sökandet efter kunskap kan berika och effektivisera snart sagt varje verksamhetsområde. Inom sjukvården har den medicinska forskningen en stark tradition, men inom andra områden - skolan, socialtjänsten - finns det stora behov av utveckling och utvärdering på vetenskaplig grund.
Inför forskningspropositionen 2008 handlade debatten mycket om Lissabonmålet, att de offentliga anslagen till forskning skulle uppgå till minst en procent av BNP. Regeringen tog ett stort steg i denna riktning, även om sättet att beräkna utgifterna har diskuterats. Nu börjar förberedelserna för 2012 års proposition. Då kan det ifrågasättas om Sverige ska nöja sig med EU:s mål - om Sverige vill ha ett kunskapsintensivt näringsliv, borde målet då kanske snarare vara 1,2 eller 1,5 procent?