Barnfattigdomen i Sverige diskuteras med jämna mellanrum, senast förra veckan när Rädda Barnen presenterade sin årliga undersökning. Anonyma mammor intervjuas om skammen och hopplösheten när barnen inte kan få nya vinterkläder eller pengar för att följa med på skolutflykt.
Den här gången satte DN dessutom siffror på barnfattigdomen. Och plötsligt fick jag bekräftat det jag tidigare misstänkt: Jag och min man har under tre längre perioder med berått mod utsatt våra barn för fattigdom.
Vi, liksom många andra familjer, utnyttjar nämligen föräldraförsäkringens flexibilitet. Vi tar ut så få ersättningsdagar att vi precis klarar oss, för att kunna vara föräldralediga under längre tid. Det betyder att vi (förra året, med tre barn) många månader klarade oss på mindre än de 23 400 som enligt DN var gränsen för relativ fattigdom för en tvåbarnsfamilj 2008. Någon månad tangerade vi de 16 800 som var gränsen för absolut fattigdom.
Jag har inte lidit. Visst, det finns inget utrymme för extravaganser, men vi har klarat oss. När man översätter konsumtion i tid (gå med barnen på McDonalds=1/3 föräldradag, köpa nya byxor= en föräldradag) är det lätt att avstå från många onödiga utgifter.
Vår fattigdom skiljer sig naturligtvis från många andras. Först och främst är den självvald och tidsbegränsad. Dessutom har vi hjälp av ett socialt nätverk - när sonens vinterskor var utslitna köpte mormor nya, och barnen får ärva kläder från kusiner och vänner. Vi kan också plocka ut fler föräldradagar när vi vill (på det sättet kunde vi köpa julklappar).
Jag har heller aldrig känt hopplöshet eller skam. (Skam, förresten, ska man väl känna för att man gjort något elakt eller korkat - inte för att man har ont om pengar?) När fattigdomen är självvald och tidsbegränsad är den ganska lätt att leva med. Man vet att den tjänar ett syfte - mer tid med barnen, en examen - och man vet att den så småningom upphör.
Därför tror jag att den viktigaste hjälpen till de andra fattiga barnfamiljerna, de som känner hopplöshet och skam, inte är några extra hundringar i bostadsbidrag eller underhållsbidrag. Pengar behövs förstås, men bidrag kan aldrig lyfta familjerna till samma standardnivå som en medelklassfamilj. Det alla borde få är just övertygelsen om att fattigdomen är tidsbegränsad. Vägen dit börjar med ett bra utbildningssystem och en arbetsmarknad utan hinder, trösklar och diskriminering.
Hopplöshet är farligare än att behöva avstå från bio och semesterresor. Jag kan inte säkert veta, men jag tror inte att mina barn kommer att klara skolan sämre eller få en sämre hälsa för att vi har haft ont om pengar under föräldraledigheterna. Statistiken visar att fattiga barn löper högre risk för detta, men jag tror att det är bristen på hopp och inte bristen på hundralappar som är förklaringen.