Vem vill inte ha superkrafter? Klart att det vore fantastiskt att ha röntgensyn och kunna se igenom både väggar och dimridåer. Varför inte kunna bli osynlig när det passar? Och så praktiskt att kunna flyga och vara urstark.
Som barn avverkade jag både Stålmannen och Spindelmannen. Under uppväxtårens proggiga 1970-tal kom i jämställdhetens anda också serien Stålflickan som jag slukade med samma intresse.
I lekens värld var superkrafter en självklarhet. Det gällde bara att undvika den farliga kryptoniten som gjorde oss till vanliga dödliga.
Lite förvånad blir jag dock när jag läser att vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke vid sin träff med riksdagens kulturutskott bland annat förhörde sig om vilka superförmågor som ledamöterna önskade sig (Expressen 7/11).
Att kunna ”frysa tiden” eller att ”kunna alla språk” var det några som föreslog lite trevande. En tredje ville använda sina superkrafter till att ”utrota barnfattigdomen i hela världen”. Jo, nog kunde man önska sig sådana resurser.
Självklart är det välkommet att en minister kan ha ett lekfullt anslag och inte alltid behandla alla frågor med det gravallvar som ofta präglar arbetet i Rosenbad och Riksdagen. Men man frågar sig om tillfället just nu är väl valt för en minister vars första fem veckor vid makten kantats av fluffiga utspel och tafflig mediehantering.
I Medievärlden (5/11) läser jag att kulturministern nu utsett Kristoffer Talltorp till pressekreterare, och man får hoppas att han kan sin sak. Alice Bah Kuhnke förefaller vara en genomsympatisk person, men just nu verkar hon vara omgiven av rena (krypto-) nitlotter till medarbetare som inte får ordning på prioriteringar och briefing inför olika träffar.
Den nya pressekreteraren tillträder dock inte förrän den 20 november. Kanske borde kulturministern dra på sig en osynlighetsmantel till dess?
Alice Bah Kuhnkes första tid som minister börjar påminna oroande mycket om Håkan Juholts tid som Socialdemokraternas ledare. Daniel Suhonen visar i sin nya bok ”Partiledaren som klev in i kylan” hur illa tjänstemannastödet runt partiordföranden fungerande.
Förvisso gjorde Håkan Juholt många egna felgrepp, men de personer som skulle stötta honom svek. Juholt hade inte heller själv insikt om hur viktigt det var att lyfta in nya tjänstemän som var med på den riktning han ville ge partiet.
Så illa som det fungerar just nu runt Alice Bah Kuhnke börjar man undra om den förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroths tjänstemän dröjt sig kvar i korridorerna för att skjuta den nya ministern i sank.
Som så ofta när ledande politiker hamnar i blåsväder startar nästan omedelbart en debatt om mediedrev. Några har hävdat att det är det faktum att Alice Bah Kuhnke är ung och kvinna som gjort att hon nagelfarits extra tufft. Jag håller inte med. Från dag ett har den nya kulturministern snarast varit mediernas gunstling. Hon har fått enormt mycket uppmärksamhet. Problemet är att hon inte vetat vad hon skulle göra av medieutrymmet.
Ingen förväntar sig att en minister ska ha superkrafter. Det räcker långt med en idé om vad makten ska användas till.