För exakt en vecka sedan var jag där, på Wembley tillsammans med 75 000 andra. För mig var det en tjugo år gammal dröm som gick i uppfyllelse (utslaget på den väntetiden kändes till och med biljettpriset överkomligt).
Artisten Madonna, som slog igenom när jag befann mig i unga tonåren, har under tjugo års tid byggt ett varumärke som är ett av de starkaste i världen. Därtill, ska tilläggas, återkommande lyckats chockera omgivningen genom att ständigt tänja på gränserna för vad som anses vara anständigt när det handlar om religion och sex - och kombinationen av dem. Den show hon nu turnerar runt med utgör inget undantag. Det är få femtioåringar som har den förmågan.
En sådan upplevelse skapar förstås ett antal tankar. En samhälls- och nationalekonomisk sådan som föddes i kön till uthämtningen av biljetter var hur mycket Madonnaindustrin omsätter. Hur mycket arbete och värde skapas på grund av en enda konsert i London? Det handlar ju inte bara om biljettpriset, som på grund av ojämnvikten mellan utbud och efterfrågan skapar alternativa marknader där lönsamma företag byggs upp i glappet mellan detsamma.
Flyget över samma dag hade prägeln av skolresa (om än med en medelålder på 40). I ett fullsatt SAS-plan tycktes åtminstone en tredjedel vara på väg till Wembley, och det jämfördes och diskuterades ganska friskt om olika priser och förmedlingsbyråer. Det faktum att biljettsläppet varit sent och därmed medförde att de flesta av oss skulle få hämta ut biljetterna samma dag skapade förstås en extra nerv.
Så till biljettpriset plus förmedlingsavgifter (som kan landa på upp emot ett hundraprocentigt påslag) ska läggas resorna. Förvisso var säkert ett antal Londonbor med tidigare inköpta kollektivtrafikkort där, men det var många av de 75 000 som hade fått lägga pengar på transporter för att ta sig dit - med flyg, båt, tåg, buss, taxi och tunnelbana. I biljettkön runtomkring mig fanns tyskar, ryssar, amerikanare och andra svenskar.
Utöver det får vi lägga tusentals hotell- och vandrarhemsnätter, måltider (säkert lite dyrare än om personerna stannat hemma eftersom folk tenderar att kosta på sig lite mer vid speciella tillfällen), extra kläd- och accessoarinköp (från glittriga hattar i stil med musikvideon Music till nostalgiska Like a virgin-utstyrslar) och konsertattribut (särskilda ficklampor, kikare, skyltar, hörselskydd). På Wembley såldes dessutom drycker, snacks, mat och Madonnaprylar.
Man måste också räkna all personal som säljer biljetter, bemannar Wembley, de som städar och vaktar, bygger och riggar, sköter ljud och ljus. Plus Madonnas ensemble och personal och deras konsumtion. Den merproduktion av plastmuggar, servetter och korv- och toapapper som sker för att möta konsertbesökarnas extrakonsumtion samt den övertid som tåg- och bussförare, spärr- och säkerhetsvakter får lön för på grund av extraordinära arbetstider.
Min skolflicksdröm summerade åtminstone i en flygbiljett, tåg- och taxitransfer, hotellrum, mysig middag på fransk kvarterskrog, lyxig frukost på bagelcafé, inköp av nätstrumpor, en cornish pastry-pirog, äppeljuice och en saltad konsertbiljett. Det var det värt. Madonna var precis så fantastisk live som jag har föreställt mig. Mitt bidrag till världsekonomin ser jag som en ren bonuseffekt.
Tove Lifvendahl
Kommunikationschef på Svenskt Näringsliv