Krönika
Häromveckan damp två nya band brev från Axel Oxenstierna ned på mitt skrivbord. Han har den värsta handstilen i svensk historia. Därför har det tagit Vitterhetsakademien 121 år att nå fram till hans brev från 1636-1654. Men den som börjar stava sig igenom gammalsvenskan och tyskan stiger rakt in i trollkarlens verkstad. Dag för dag kan läsaren följa rikskanslern genom osäkerheter, nödlösningar och djärva utspel. Arkivrådet Helmut Backhaus har gjort ett fascinerande urval, från de stora instruktionerna till rekommendationer för uttjänta torpare.
År 1636 kom Oxenstierna tillbaka från tio år i Tyskland, på slutet som ledare för hela den svenska insatsen sedan Gustav II Adolf stupat vid Lützen. Han gick in i den regeringsapparat som han själv skapat, breven flödar inte lika ymnigt som under åren i fält.
Men många statshandlingar kunde bara skötas per brev. Våren 1643 lirkade Oxenstierna igenom beslutet att falla Danmark i ryggen. Den 24 maj skriver han till fältmarskalken Lennart Torstensson och beordrar honom att skaka av sig de kejserliga trupperna och gå från Tyskland mot Holstein och Jylland. Kruxet var bara: var fanns Torstensson? Oxenstiernas budbärare fick leta i månader, innan han till slut hittade den svenska hären och kunde lämna över de många sidorna.
Ibland ramlar man rakt in i 1600-talets maktspel. Axel Oxenstierna hade en kusin som hette Gabriel Bengtsson, som år 1634 valdes till riksskattmästare - den tidens finansminister. Redan tidigare har man kunnat ana att Axel inte var särskilt belåten med valet. Nu bekräftas bilden. Gabriel skriver till Axel och ber om råd: drottning Kristina har erbjudit honom att bli generalguvernör i Riga. Kanslern ägnar ett par sidor åt att övertala kusinen att ta posten - med omsorgen om Gabriels återkommande huvudvärk på jobbet som det dråpligaste argumentet.
Jag frossar i kanslerns språk. Redan på den tiden var makten tvungen att förankra sig; in i breven smyger märgfulla uttryck från böndernas ting. Han beklagar bundsförvanternas avfall, men tror att inte heller de själva "skole ? spinna silke". När det tar tid att få westfaliska fredens villkor uppfyllda grymtar han som en annan Reagan; förhandlingar utan vapen är som klocka utan kläpp.
Ibland önskar man honom åter i regerandet. En kaskad av brev handlar om invandring - Sverige behöver pistolgjutare, linnevävare och sockerraffinerare för att landet och näringarna ska utvecklas. Tassandet kring dagens invandring skulle ha stört den gamle kanslern - impulserna utifrån är lika nödvändiga nu som då, även om det i dag handlar om kinesiska ingenjörer.