"Jag fick mycket mer insikt och känsla för vad det innebär att vara förälder samtidigt som man innehar ett presidentämbete av ett enda program än vad jag fick av två hela säsonger av Vita Huset".
Anledningen var helt enkelt att Geena Davis gestaltade en kvinnlig president. I hennes rollkaraktär var närvaron inte bara som ämbetsinnehavare påtaglig, utan lika mycket rollen som hustru och mor. Martin Sheens motsvarighet har förvisso en partner som finns där som stöd och klok hustru, men hon skildras aldrig på det ingående sätt som vad Davies manliga motspelare i rollen som äkta man gör.
I skenet av detta kan man nu också betrakta valprocessen och uppståndelsen kring Mona Sahlin. Det berör oss mycket, och jag har hört åtskilliga diskussioner kring hennes person, ledarskap och tidigare förehavanden på sätt som man aldrig skulle diskutera kring en man. Hon är undantaget till regeln, pionjären.
Drar mig till minnes en intervju som gjordes med mig i Dagens Nyheter när jag var ordförande i Moderata ungdomsförbundet. Den manlige journalisten undslapp sig ett "hon är nästan oförskämt söt" i texten. Jag har svårt att ta komplimanger som något hotande eller förolämpande utan tycker för det mesta att det är trevligt (som fåfäng och självgod är jag trygg i att innehållet är minst lika bra som vad ytan kan uppfattas vara) men det är likaledes självklart att ingen skulle skriva på samma sätt om en manlig dito, möjligen med undantag för somliga gay-tidningar.
Det är i sig inget märkligt, undantaget är alltid mer intressant att samtala kring än normen - och är man pionjär eller i stark minoritet på ett uppdrag eller i en miljö skapar man en kontrast. Och det är bara löjligt att hävda att könet inte har någon betydelse. Vilken betydelse är betydligt svårare att säga, men fråga vilken personalchef som helst - även om könet inte ska vara avgörande är det obestridligen så att det kan spela roll - för exempelvis gruppdynamiken, stämningen eller imagen.
Det står utom allt tvivel att Mona Sahlin kommer att påverka svensk politik och socialdemokrati, både för den person hon är och av det faktum att hon är en kvinna. Därmed inte sagt att hennes agerande på något sätt skulle vara representativt för andra kvinnors. (Grupptillhörigheter är så beskaffade att betraktaren kan äga definitionen i lika hög grad som innehavaren. Hon är förvisso kvinna, men mycket mer än ett sorteringsbegrepp. Och sorteringsbegrepp är till sin natur generaliserande, emedan varje individ är en komplex, unik sammansättning.) Jag undrar om den distinktionen kommer att få tillräcklig plats i medvetandet av dem som vill följa hennes politiska värv.
För många kan hon säkert bli en viktig förebild, som första kvinna i ledarrollen för Sveriges sedan länge största parti, och därtill förmodad aspirant på statsministerposten. Men risken är att hennes göranden i allt för stor utsträckning bedöms utifrån ett könsperspektiv. Och tveklöst kommer hon liksom många andra kvinnor kommer att tillfrågas om att uttala sig i rollen som företrädare för Kvinnor i Politiken. Jag hoppas att hon orkar stå emot frestelsen.
Tove Lifvendahl
Politisk krönikör