Monsieur Mare tittar ännu en gång nyfiket på mig.
Han - och mer än tjugo miljoner andra fransmän - har just sett den två och en halv timme långa tv-debatten mellan presidentkandidaterna. Här i Les Loges röstar man höger, men Monsieur Mare är förbryllad då både Ségo (född 1953) och Sarko (född 1955) ställde sig bakom le modèle suédois.
Sarko lovade för sin del att följa den svenska modell som skulle minska arbetslösheten till mindre än 5 procent och Ségo lovade att likt sin tvilling Mona (född 1957) aldrig "offra den sociala rättfärdigheten på den ekonomiska effektivitetens altare".
Sverige äger ett symboliskt kapital i Frankrike som är ganska anmärkningsvärt.
Presidentkandidaternas uttalanden är ingen tillfällighet. På Centre Pompidou är det inte något konstigt med att visa fler svenska filmklassiker än någonstans i Sverige.
Varje kväll spelas en svensk teaterpjäs i Paris, varje år anordnas i Frankrike talrika seminarier, konferenser och festivaler om svensk litteratur, film eller politik. Det översätts fler böcker från svenska till franska än omvänt.
Den franska nyfikenheten på oss livnärs av två slitstarka men motsägelsefulla traditioner.
I den äldsta framträder Sverige som ett paradis som sluppit undan allt det som förgiftat kontinenten: klasskamp, revolutioner, översofistikerad kultur, korrupt politik. Hos oss lever klasserna i harmoni och vår livsstil har fortfarande sina rötter i våra kroppar, i jorden och ursprungligheten.
Sverige lockar i denna tradition med sin exotism, inte minst med vildmarken, fjällvidderna, midnattssolen. I det nordiska ljuset blinkar rådjursögat.
Den andra traditionen i fransk Sverigebild fick sitt genombrott på 1930-talet och kan knytas till den inflytelserike pressattachén och författaren Serge de Chessin (1880-1942), vars rapporter om Sverige bland annat återspeglas i Marquis William Childs (1903-90) mer kända bok Sweden: The Middle Way.
I denna framträder Sverige som det modernaste landet i världen. Det moderna projektet - den franska upplysningens tro på kontinuerliga framsteg genom att människan med förnuft, teknik och vetenskap ökar sitt handlingsutrymme - har nått sin fullbordan inte på kontinenten, utan i Europas periferi.
Sverige är här inte oskuldens utan modernitetens paradis. Hos oss fungerar allt med "precisionen hos en kronometer" och tekniken, vetenskapen och kapitalet hålls i schack av en respekt för jämlikhet och rättvisa.
På ett fascinerande sätt har dessa båda Sverigebilder samexisterat i Frankrike. Vi är för Monsieur Mare (och inte sällan för oss själva) både natur och lyckosam modernitet.
I dag gör franska resebyråer reklam för Sverige med bilder av fjäll, röda stugor, fiske, rena sjöar och vackra, sunda kvinnokroppar. Torgny Lindgren (född 1938) ses i fransk press som ett omedelbart uttryck för svensk mentalitet, präglad av mörkret, skogen, melankolin.
I dag kan en fransk politiker tala om ett Sverige som inte sprängts sönder, trots välfärdsstatens bekymmer och det postmoderna informationssamhällets realiteter.
Vi har lyckats bevara gemenskapen och värnet om den svage. Bilarna brinner inte i förorterna. Med folkbildning och gräsrotsdemokrati skapar vi i denna tradition fortfarande den moderna människan; med teknik, vetenskap och medicin fortfarande det moderna samhället.
Monsieur Mare, som är en klok karl, förstår mycket väl att detta är schablonbilder, eller bättre: Drömmar som projiceras på det obekanta, på det främmande. Så fungerar Sverige som en utopi, som landet ingenstans som ändå faktiskt finns.
Monsieur Mare tycker om mig och i söndags röstade han i förvissningen om att också Les Loges skulle bli en svensk modell.
Martin Kylhammar är professor vid tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet.
www.kylhammar.eu