Den som smittar någon med hiv kan dömas till fängelse för grov misshandel. Det är rimligt.
Men svensk lagstiftning är ovanligt hård. Den som är hiv-positiv måste berätta om sin status före en sexuell kontakt, annars hotar rättegång och fängelse. Även om de inblandade använder kondom. Även om ingen smittas.
Säkert tycker många att även det är rimligt. Men det kan faktiskt ifrågasättas.
Majoriteten av svenska folket lever nog i tron att risken för att stöta på någon som bär på hiv är minimal. Lagen kan förstärka den känslan av trygghet, att hiv inte ens kan komma i närheten av vanliga, ovetande människor - de hiv-positiva är ju skyldiga att berätta.
Svenska folket har fler tillfälliga sexuella kontakter än någonsin, enligt Socialstyrelsen. Många låter bli att använda kondom. Det visar sig bland annat genom spridningen av könssjukdomar som klamydia och gonorré.
Ur en hiv-positiv persons perspektiv är lagen mycket tuff. Rosmarie smittades som mycket ung, när hon reste till Frankrike som au-pair på 1980-talet. Skammen och rädslan var på den tiden enorm. Rosmarie och hennes föräldrar berättade aldrig för någon. Med tiden kom bromsmedicinerna och möjligheten att leva ett långt och friskt liv. Rosmaries virusnivåer var mycket låga och hon mötte så småningom en man, som hon gifte sig med.
Flera år senare upptäcker en läkare hennes hiv-status i samband med en annan åkomma. Hon har hunnit skaffa två barn med maken - men hon har inte berättat.
Varken maken eller barnen är smittade, men äktenskapet spricker efter en tid. Tre år efter skilsmässan upptäcker maken, i samband med att de befinner sig i en vårdnadstvist, möjligheten att polisanmäla Rosmarie enligt Smittskyddslagen. Hon döms till två års fängelse.
Historien om Rosmarie berättas i reportageboken Det Sjuka av Anna-Maria Sörberg (Atlas 2009), som syftar till att problematisera den svenska lagen.
Det går knappast att försvara Rosmarie. Självklart borde hon ha berättat. Att hon inte orkade göra det ledde till en tragedi, för maken, barnen och henne själv. Men inte till att någon smittades. Och vad blir bättre av att Rosmarie döms till fängelse? Är det inte straff nog att hela hennes liv rasade samman?
I frågor som rör moral, skuld och ansvar kan vi tycka väldigt olika.
Men det finns tveklöst starka pragmatiska argument för att ta bort informationsplikten i Smittskyddslagen.
Lagen invaggar oss i en falsk trygghet. Det finns bevisligen hiv-positiva som inte klarar att berätta. Samtidigt minskar kondomanvändningen, spridningen av könssjukdomar ökar. Bland homosexuella män är det just spridningen av hiv som ökar.
Vilken roll spelar tron att en hiv-positiv person faktiskt ska berätta om sin status för dessa nya fall av smitta? Det är omöjligt att svara på.
Men att tro att någon annan än man själv ska ta ansvar för att man inte smittas av hiv är en verklighetsflykt.
Lagen gör också att vissa högriskpersoner väljer att inte testa sig. Eller testar sig med full anonymitet utomlands - det är gjort på en halvtimme i många länder. Den som officiellt sett inte vet är ju inte skyldig att berätta och kan fortsätta sitt liv som förut.
Kombinationen av hiv-positiva som inte vet att de är smittade - och en allmän uppfattning bland befolkningen att hiv inte finns i deras närhet, är mycket farlig. Den svenska Smittskyddslagen har drivit fram den situationen.
Det visar inte minst att en moraluppfattning inte utan vidare kan göras till grundval för lagstiftningen. Att en lag är effektiv och inte motverkar sitt syfte måste väga tyngre.
Niclas Ericsson
Niclas Ericsson är tjänstledig från sitt arbete som ledarskribent på Östgöta Correspondenten.