Och det låter ju verkligen inget vidare. "Hej och hjärtligt välkommen. Känn dig nu som hemma i mitt mörka och ofräscha hem!"
Men så är det. Med fräsch menas "något som har kvar sin ursprungliga friska kvalitet, som är i god form eller som verkar helt ny".
Funderar över om det kan appliceras på något här hemma. Mattan i biblioteket kanske . . . eller inte . . . hur många månader får en matta ha på nacken för att fortfarande betraktas som "fräsch"? Förresten går den bort ändå, den är inte ljus.
Bara att inse faktum: knappt något har kvar sin "friska kvalitet och verkar helt ny". Men det har å andra sidan inte jag heller så därvidlag harmonierar vi fint, möblemanget och jag :-)
Jag undrar vem som myntade begreppet "ljust och fräscht" som växt till rena mantrat och nu är en besvärjelse som proklamerar att alla hem till varje pris, ständigt och jämt, MÅSTE FÖRNYAS. När hamnade vi så till den milda grad i inredningsfascismens klor? Lät oss utsättas för denna hets mot folkgrupp?
"Ut med det gamla, in med nytt!" gastas det från alla håll. I fastighetsannonserna förstår man snabbt att "ljust och fräscht" toppar allt annat.
Vitt och nytt är framgångsfaktorn, det eftersträvansvärda, det som visar att mitt hem, och därmed jag, är lyckade.
Själv får jag en tydlig och obehaglig känsla av att vara en nedsmutsningsfaktor i vita laboratoriemiljöer. Om jag tvingades tillbringa en längre tid i Mickans (Josephine Bornebusch) hem i "Solsidan" skulle jag förmodligen kräkas. Om inte annat för att få till en färgklick i allt det vita.
Henrik Schyfferts och Fredrik Lindströms just ny hyllade krogshow "Ljust och fräscht" känns befriande. "Vi svenskar måste vara världens trendängsligaste folk. Vi vågar snart inte ens köpa en soffkudde utan att rådfråga en expert eller ha lusläst sjutton olika inredningsmagasin. Vad har hänt med oss? När blev vi det mesigaste folket i världen och hur gick det egentligen till när olika nyanser av vitt skapade mer debatt än längden på vård-köerna?"