En extremt hemkär lantlolla som jag har lätt för att sätta sig in i den obehagliga känslan som måste slå rot efter att ha drabbats av inbrott. Fram tills nu har jag varit förskonad och lika korkat som de flesta andra tänkt att det drabbar ju inte mig.
Men mot inbrottet förra veckan gick det inte att värja sig. Mitt på dagen klippte tjuven upp hänglåset på garaget nere vid vägen, en bit från huset.
Tjuven struntade i sonens fyrhjuling, kanoten, den vanliga gräsklipparen och bensindunkarna. Det var min åkgräsklippare han skulle ha.
Även grannens klippare var tjuvarna på. De lossade loss den vagn som var kopplad till hans åkgräsklippare, men lyckades aldrig baxa den förbi det omkullvälta staketet. Hans är betydligt mer svårstartad än min.
Min Jonsered var gammal, hade ingen nyckel, bara en startknapp, och har gått som tåget ända sedan jag ärvde den efter Christer Glenning 1998.
På så vis hade den faktiskt ett visst affektionsvärde för mig. Det var det enda jag hade efter pappa och att det var just en motordriven pryl passade ju bra med tanke på hans livslånga vurm för allt med motorer.
Efter varje runda på en dryg timme klappade jag i smyg om den när vi kommit in i garaget igen. Vad skulle jag, men min 4 500 kvadratmeter tomt, göra utan den?
Jag gjorde en polisanmälan på internet, liksom en skadeanmälan till mitt försäkringsbolag. Utan någon större förhoppning. Gammal maskin, inget kvitto, inga uppgifter om inköpsdatum . . . Döm om min förvåning när jag redan dagen efter fick ett mejl från försäkringsbolaget:
Hej! Vi har tagit emot din anmälan över Internet. Efter kontakt med värderingsman har vi konstaterat att ditt anspråk är skäligt. Pengarna landar därför på ditt bankkonto inom en vecka. Med vänlig hälsning . . .
Jag blev upplivad, inte bara över pengarna, utan också över den sympatiska, lätta tonen. Ingen kylig kanslisvenska här inte. En nyklippare är redan beställd. Och 50-årsfesten är ohotad.
Tjoho!