Moderaternas representant i den borgerliga alliansens inofficiella arbetsgrupp för jämställdhetsfrågor Lena Adelsohn-Liljeroth, beklagar sig att jämställdhet har fått ett löjets skimmer över sig. Och på DN Debatt häromdagen dundrade Ebba Witt-Brattström mot Feministisk Initiativ. "FI förvaltar begreppet feminism fel! Vanliga människor tvingas att ta avstånd från feminismen!"
Jag är litet undrande. Genomlever vi en pågående backlash?
Även om det tycks vara lätt att göra sig lustig över FI så ser ju verkligheten ut som den gör.
I Göteborg har en allsvensk spelare åtalats för att ha misshandlat sin flickvän. Vittnen berättar om hur spelaren slet i flickvännens armar och hår, sparkade henne och dunkade hennes huvud mot marken. När polisen kom var hennes läpp svullen och hon hade ett sår vid munnen. Hon berättade att hennes pojkvän hade släpat och sparkat henne.
Senare tog hon tillbaka allt. Hon "vill inte anmäla sin pojkvän eftersom de har barn ihop och han spelar i allsvenskan".
Åtal blir det ändå -- som bekant faller även den här typen av våld under allmänt åtal.
I radion hör jag om en satsning i Sörmland där polisen videoförhör den misshandlade kvinnan direkt på plats. Hur mannen än försöker påverka henne att ta tillbaka uppgifterna kan hon inte göra så mycket åt det för de finns ju dokumenterade. Nog hade det fyllt en funktion i Göteborg.
Samtidigt med mediastormen kring FI, finns en helt ny medvetenhet om själva sakfrågan. Det som gläder mig allra mest är alla vanliga män och killar som tar till orda. Det är något som har hänt sedan den tid när vissa män kände sig anklagade enbart av själva ämnet mäns våld mot kvinnor.
Jag läser en utmärkt artikelserie i Stockholms City om våldtäkter och det blir tydligt att chefredaktören Mikael Nestius drivs av ett eget engagemang. I en insändare i Svenska Dagbladet skriver Jonas Da Silva Larsson i Göteborg att "det är dags att återta manligheten -- vi män måste visa att vi inte längre accepterar detta. Alla kan vi göra något, alla kan vi definitivt göra något mer än bara tycka att det är för jävligt. Vi kan alla göra något i vår vardag. Leva som vi lär, våga ta avstånd, våga lära våra söner vad manlighet innebär.
Och alla kan vi absolut fördöma förövarna. Det är inte offren som ska skämmas, det är förövarna. Detta är inte en kvinnosaksfråga det är i allra högsta grad en mansfråga och en manlighetsfråga."
Och det är en politisk fråga. Men FI har knappast monopol på feminismen.
Hittills har dock Alliansen varit alltför lågmäld i dessa frågor. Och så läser jag Stieg Larssons briljanta deckare "Män som hatar kvinnor". Den är mycket bra. Kapitlen i boken inleds med citat ur Slagen Dam, en studie som många har en åsikt om, men mycket få har läst. Flockmentaliteten i dagens medialäge är entydigt: denna epokgörande studie ska numera slaktas. Alla "vet" numera att Slagen Dam är en värdelös studie.
Kanske befinner vi oss i en backlash.
Men jag har aldrig varit någon vän av flockmentalitet. Därför tänker jag också fortsätta att tycka att Slagen Dam är epokgörande.
Och jag vet att verkligheten kommer att fortsätta påminna oss om vikten av att driva feministiska frågor.