Det är inte klokt, men Corren Bostad fyllde faktiskt åtta år den 16 januari. Och med dessa krönikor en gång i veckan kan det väl inte finnas något mer uttjatat hem än just mitt.
Jag har ju knappt satt upp en tavla utan att ni, kära läsare, blivit nogsamt informerade.
Jag undrar just hur många husesynsreportage från hela Östergötland som passerat revy under de här åren.
Det jag med säkerhet vet är att det är just dem som ni läsare uppskattar allra mest. Det har vi fått bevis för i många läsarundersökningar.
Och visst är det kul att kika in hos andra. Om det är någon man tycker sig känna en smula undrar man ju om människan bor som han/hon är, eller på något helt annat vis.
Lika kul är det att få kika in i okändas hem, oavsett om man efteråt känner sig inspirerad eller avskräckt. Smaken är ju så olika.
Eller är den det? Förståsigpåare brukar beskylla just svenskar för att vara så ängsligt konformistiska i vårt sätt att inreda våra hem.
Alla har samma typ av fondtapet, köksluckor, lampor . . .
Jag vet inte jag. Tycker nog att hem ofta är väldigt olika, om man bortser från dem i flashiga inredningstidningar som ser ungefär likadana ut allihop och som alltid lämnar mig i samma förvirring: "jaha, det där var ju prydligt, men bor det någon där?"
Vi vill gärna att ni läsare bidrar till en serie som vi drar igång i dag och som vi kallar "Hemma hos mig".
Du tar själv 1020 bilder och mejlar till oss. Sedan tar vi en bild på dig. Alla publicerade bidrag får två biobiljetter.
Självklart kan jag inte be er om detta utan att föregå med gott exempel och visa mitt eget hem, som är en enda röra av gammalt och nytt, utan någon särskild plan alls.
Jag vet bara att jag älskar naturen just för dess avsaknad av konformism och räta linjer. I längden tror jag det är ohälsosamt att förtränga det man gillar, för att slaviskt följa trender och anpassa sig efter rådande normer.
Men emellanåt sneglar jag avundsjukt på dem som åtminstone lyckas hålla sig till en enhetlig linje.