I svenska domstolar är domarna en blandning av jurister och lekmän. Nämndemännen är valda av kommunfullmäktige och landsting. Alltså är de politiker. Detta skapar en rättsosäkerhet, hävdar kritiker. I värsta fall kan till och med nazister bli valda som nämndemän.
Nu är det ingenting som hindrar att också juristdomarna är politiskt aktiva. Det finns också exempel på att de tillhört extremrörelser på både vänster- och högerkanten. Någon garanti för att de som inte bekänt politisk färg skulle vara mera opartiska än andra finns det inte heller.
I själva verket är det svenska systemet med nämndemän mycket klokt avvägt. Genom att man väljer politiskt erfarna personer finns en garanti för kunskaper om samhället och i de flesta fall också ett anseende för gott omdöme. Detta saknas helt i de länder som istället har ett jurysystem där den slumpmässigt utvalda lekmannajuryn enväldigt avgör frågor om skuld eller oskuld.
Nämndemännens viktigaste uppgift är att vara ett bollplank för ordföranden som är en erfaren jurist. I diskussion med nämndemännen kan han pröva om de argument som övertygat honom om en viss slutsats verkligen håller. Domarens uppgift är också att redovisa för nämndemännen hur lagens bestämmelser ser ut och vilka prejudicerande rättsfall det finns som man måste ta hänsyn till i domen.
Vanligtvis ingår tre nämndemän i rätten. De måste (trots att de kommer från olika partier) vara ense för att kunna överrösta ordföranden och bestämma innehållet i domen. Om två nämndemän har annan åsikt än ordföranden medan en är ense med honom har ordföranden utslagsröst.
Det är ganska vanligt att nämndemannadomar helt enkelt är resultatet av att domstolen egentligen varit ense om vad som är en rimlig dom, men att ordföranden känt sig bunden av lagföreskrifter som talar i annan riktning. I dessa fall är det vanliga att en högre rätt upphäver nämndemannadomen - till förmån för en mera lagenlig men orättvisare dom.
Något hot mot rättssäkerheten är systemet därför knappast. Istället är det tvärtom. Men nämndemännen är ju så gamla, klagas det då. Visst, det är svårt för unga människor att ta sig tid för ett nämndemannauppdrag. Detta är nog inte mycket att göra åt. Och nog är erfarenheten ofta minst lika viktig som åldern.
När man utpekar nämndemannasystemet som ett hot mot rättssäkerheten glömmer man också att massor av myndighetsbeslut av ofta långtgående betydelse för enskilda medborgare fattas av olika kommunala nämnder där politikerna enväldigt beslutar och de kommunala tjänstemännen bara kan ge råd. Det uppfattas knappast som rättsosäkert - och vad vore alternativet? Att ersätta det kommunala självstyret med ett rent tjänstemannavälde?
Att ta bort nämndemännen ur domstolarna eller avskaffa de kommunala nämnderna skulle ge oss ett mycket mera byråkratiskt samhälle. Till vilken nytta?
Nog ligger det en god portion politikerförakt bakom det här kravet. Ganska konstigt i en demokrati.