Jag förstår mig inte på de rödgrönas uppträdande efter valet. De agerar som om det egentligen var de som vann och regeringen styr utan folkligt mandat.
I själva verket gick ju de rödgröna tillbaka kraftigt medan alliansen tack vare moderaternas framgångar ökade sin röstandel från förra valet. Att regeringen saknar majoritet i riksdagen beror enbart på att valsystemet inte ger någon utdelning alls åt ett parti under fyra procent, men däremot full utdelning om partiet lyckas ta sig över den tröskeln.
Alla partier säger sig vilja förhindra att Sverigedemokraternas får inflytande över besluten i riksdagen. Men de rödgröna uppträder som om de hade all rätt i världen att utnyttja den majoritet de kan uppnå ihop med SD och att det är de borgerligas sak att acceptera den rödgröna politiken om de vill undvika nederlag i riksdagsomröstningarna.
Den första stora fråga som riksdagen har att ta ställning till gäller den svenska insatsen i Afghanistan. Där är SD händelsevis eniga med de rödgröna. Trots att dessas mödosamt hopsnickrade kompromiss helt styrts av behovet att före valet komma överens med vänsterpartiet som inte alls vill ha några svenska soldater i Afghanistan uppträder de rödgrönas talesmän som om denna interna uppgörelse vore sista ordet i denna fråga.
Så är det rimligtvis inte. Åtminstone socialdemokraterna kan inte inför sina väljare stå till svars med att omöjliggöra en uppgörelse över blockgränserna. De svenska FN-insatserna har ju tidigare alltid (mestadels under socialdemokratiska regeringar) skett i bred enighet.
Att nu också ÖB underkänt det rödgröna kravet på att trupperna ska börja dras tillbaka redan nästa år gör rimligtvis en uppgörelse ofrånkomlig. S kan inte gärna ta ansvaret för att de kvarvarande svenska soldaterna får ett mer utsatt läge till följd av SD:s röstning.
Därför är det obegripligt att S inte återgår till sin ursprungliga ståndpunkt som legat mycket nära regeringens. Med den som utgångspunkt blir en uppgörelse ju mindre omvälvande än om den ska ske med utgångspunkt i den rödgröna uppgörelsen strax före valet.
Socialdemokraterna gjorde ett fruktansvärt dåligt val. Det är uppenbart att deras väljare underkänt det rödgröna alliansbygget. Så varför sätter inte Mona Sahlin genast igång en kursändring bort från detta fiasko istället för att envist hålla fast vid det?
Fredrik Reinfeldts och moderaternas framgångar hänger ju mycket tydligt samman med den dramatiska kursändring som han slog in på så fort han fick chansen efter det stora nederlaget 2002. Rimligtvis måste Mona Sahlin försöka något liknande om hon ska ha chansen att komma tillbaka 2014. Jag kan inte för mitt liv förstå varför ännu inte minsta skymt av en sådan politisk förnyelse kan märkas.
Sveriges insats i Afghanistan kommer knappast att avgöra nästa val. Men varför drömmer då S om en plötslig framgång om regeringen skulle tvingas till nyval under de närmaste åren?
Ernst.klein@telia.com