Segern går till den sida som förmår hålla ut längst. Den djupsinnigheten levererade president George W Bush häromdagen i Nordvietnams huvudstad Hanoi.
Det är oklart om Bush syftade på Vietnamkriget eller den pågående konflikten i Irak.
I Vietnamkriget var det otvivelaktigt så att den kommunistiska regimen i Nordvietnam visade sig ha en helt annan uthållighet än både amerikanarna och den Amerikastödda regimen i Sydvietnam.
Uthållighet betydde i det fallet en vilja att acceptera långt fler offrade människoliv än motståndaren. Målet var allt, inga uppoffringar var för stora för att driva ut de amerikanska trupperna och fälla regimen i Saigon. Man beräknar att inemot en miljon människor dog på den nordvietnamesiska sidan, två miljoner sårades.
I den utåtriktade propagandan från Hanoi talades om att krigets syfte var att möjliggöra en demokratisk regim i Sydvietnam istället för den korrupta militärregim som USA stödde. I verkligheten var det nog aldrig något tvivel om att målet istället var att förena de båda delarna av Vietnam under ett kommunistiskt styre.
Detta blev också krigets resultat. I Vietnam tillåts bara ett enda parti, det kommunistiska. Men är dagens Vietnam kommunistiskt?
Rapporter därifrån talar tvärtom om en alltmer utpräglad kapitalistisk kultur som också lett till betydande ekonomiska framsteg. President Bush möttes inte heller på något sätt av ovilja under sitt besök. Samma erfarenhet har gjorts av de många amerikanska och andra västerländska affärsmän som i en allt stridare ström sökt sig till ett land som helt uppenbart söker bygga sitt välstånd efter den kinesiska modellen, det vill säga genom en extrem form av kapitalistisk exploatering av den billiga arbetskraften i kombination med ett ivrigt utnyttjande av den globaliserade handeln där USA är den största handelspartnern.
Världskommunismens idé, som Nordvietnam kämpade för och USA fruktade, dog ut under åren efter Vietnamkrigets slut. Så var segern värd de enorma uppoffringarna?
Vad gäller kampen i Irak idag? På ett plan handlar den kanske om det som kallats civilisationernas krig, det vill säga islamisternas strävan att stoppa ett växande inflytande för västerländsk livsstil och västerländska idéer och USA:s förhoppning att via Irak införa demokrati i hela Mellanöstern.
Men i realiteten verkar den alltmer ha urartat till ett allt blodigare inbördeskrig mellan olika folkgrupper i Irak, kurder i norr, shiitiska araber i söder och sunnimuslimska araber i mitten av landet. Det är ett krig som mer påminner om krigen i det forna Jugoslavien än om Vietnamkriget.
USA:s allt omöjligare roll i Irak har blivit att försöka hindra det pågående mördandet mellan folkgrupper som framförallt kämpar för att stärka sin egen maktställning.
Innan man accepterade nederlaget i Vietnam hade USA förlorat 55 000 man. I Irak uppgår förlusterna till 3 000. Det verkar idag vara nära smärtgränsen.
Förutsägelserna haglade på sin tid om förödande verkningar för USA:s ställning i världen om man drog sig ur Vietnam. Olycksprofeterna fick den gången fel, i allt väsentligt. Är det likadant i Irak?
Ernst Klein
politisk krönikör