Varje år vid den här tiden går mina tankar till Rwanda.
Sent på kvällen den 6 april 1994 sköts president Juvénal Habyarimanas flygplan ned utanför huvudstaden Kigali. Presidentens död blev startskottet för det hundra dagar långa folkmordet, då runt 800 000 rwandier dödades.
De flesta höggs ihjäl med machete, men den som hade råd kunde betala sina bödlar för ynnesten att avrättas med en gevärskula. Barn grep man ofta om fötterna och krossade deras skalle mot närmsta träd.
När jag besökte Rwanda 2004, tio år efter folkmordet, frågade jag ofta dem jag mötte: "Var var du under folkmordet?"
Svaren varierade. Jag var inte här, jag var i Europa, i Tanzania.
Ingen tycktes ha varit på plats i Rwanda.
Så småningom förstod jag att det var för att de inte ville prata om folkmordet. Kanske för att många västerlänningar tror sig ha scenariot klart för sig: Hutuerna var de onda slaktarna. Tutsierna de oskyldiga offren.
Men verkligheten var mer komplex. Många hutuer dödades för att de inte ville delta i mördandet. Trycket på kollektiv deltagande var enormt.
Trots det räddades många tutsier av hutuer med civilkurage, som gömde dem eller smugglade ut dem ur landet.
Ingen klarade sig ur folkmordet omärkt. Inte ens bödlarna. Att ha lurats av en propagandamaskin till att döda sina medmänniskor är i sig en tung börda att bära. Många tvingades att delta, med hot mot sitt eget liv. Andra såg maktlöst på.
Att ha sett sina föräldrar stycka upp grannen måste vara närapå lika traumatiskt som att ha sett sin egen familj huggas ihjäl.
För rwandierna finns det något stötande i våra frågor. Vi var inte där. Hur ska vi någonsin kunna förstå dem?
Den ende som till sist anförtrodde mig sin historia var en vän, en student på journalistutbildningen där jag undervisade.
Det var kolmörkt ute och vi gick från mitt hotell genom den lilla universitetsstaden Butare mot en restaurang i andra änden av stan.
Charles talade mycket tyst och mycket fort, som om han var rädd för att känslorna skulle komma ifatt honom.
Dagen efter hjälpte jag honom att skriva ner alltihop. Jag lovade att försöka sälja hans berättelse till nordiska tidningar i samband med tioårsdagen av folkmordet en månad senare. Men av det tiotal stora dagstidningar jag ringde var ingen intresserad. Till slut bad jag Expressens debattsida att publicera texten i stället för en artikel om Rwanda, som jag hade fått i uppdrag att skriva, och gav Charles mitt arvode.
De berättelser som når oss om folkmordet har ofta den vite mannens perspektiv. I filmer som Hotel Rwanda och Shooting dogs är det den vite mannens moraliska dilemma som står i fokus, medan de döende rwandierna reduceras till statister i sin egen historia.
Vi tycks vilja höra samma saga - om de onda hutuerna och de snälla tutsierna - läsas gång på gång. Men vill vi veta hur det verkligen var? Räcker vår empati och inlevelse till?
Jag har många gånger tvivlat på det sedan jag kom hem från Rwanda.
Roméo Dallaire, FN:s befälhavare i Rwanda 1994, skickade fax efter fax och bad säkerhetsrådet om medel för att stoppa folkmordet. Han fick varken förstärkningar eller mandat att ingripa.
Efter tiden i Rwanda drabbades han av depression och psykisk sjukdom.
Han fick sparken från det militära och försökte ta sitt liv.
Han kunde inte bli kvitt tanken att ingen ingrep i Rwanda för att svarta liv helt enkelt inte är lika mycket värda som vita, i världens ögon.
Det är en insikt som idag, femton år efter folkmordet, ännu inte slagit världen med samma kraft.
Niclas Ericsson
Charles Kanamugires: Var var ni när de jagade mig med hundar?
Tidigt på morgonen den 7 april 1994 ringde telefonen. Kvällen före hade presidentens plan skjutits ned och nu berättade de att de börjat döda folk i Kigali, huvudstaden.
Vi trodde inte dödandet skulle komma till oss i Butare. Vi försökte ringa tillbaka till våra vänner i Kigali, men ingen svarade. Många av dem vi försökte nå var redan döda.
Några dagar senare bestämde mina föräldrar att vi barn skulle gömma oss hos vänner som var hutu, med deras familjer. Min yngsta syster Sonia och en kusin gick till en familj. Min äldsta syster Sandra åkte till sin gudmors familj.
Min syster Solange och jag gömde oss hos en annan familj, bara några hus bort från där min familj bodde.
Mina föräldrar blev kvar i familjens hus med en vän som flytt från Kigali.
Min storasyster Sylvie vägrade att gömma sig och bodde med en faster i ett hus bredvid mina föräldrars.
Mitt på dagen den 21 april när mina föräldrar skulle äta ringde telefonen.
Någon varnade dem och sa att mördarna var på väg. De fick veta att de stod på listan över folk som skulle dö. Min far var tjänsteman på universitetet i Butare och välkända tutsier med utbildning var de första måltavlorna.
Samtidigt hörde de skott utanför grindarna. De hoppade över staketet bakom huset och gömde sig. Deras vän från Kigali visste inte var det fanns gömställen. Han blev fångad och dödades med svärd och stenar.
Efter det gömde sig min mor och en moster också hos en hutufamilj. Min far kom till familjen som gömde mig och min syster. Samma dag hittade mördarna min syster Sylvie och min faster. De satt hemma och bara väntade på dem, bad och sjöng. Mördarna skar upp deras handleder och fotleder och lät dem förblöda.
Min äldsta syster kände sig inte trygg hos sin gudmors familj. När hon gick ut för att söka ett bättre gömställe togs hon till fånga. De skar upp halsen på henne och slog sönder hennes skalle. En tutsiman som också var skadad hittade henne och hjälpte henne tillbaka till familjen.
Ett par veckor senare hittades de båda två och slaktades. Att vara lång ansågs vara ett rastypiskt drag hos tutsierna. Både min syster och mannen som räddat henne var väldigt långa, så mördarna sa till varandra "vi borde statuera ett exempel".
De tvingade min syster och hennes vän att gå nakna i två kilometer och genom hela staden innan de dödade dem.
Jag och min lillasyster rörde oss inte från huset. Vi bad till gud hela dagen och en bit in på natten. Tidigt på morgonen den 22 april knackade det ursinnigt på dörren. Det var två unga män med en ko som de tagit från en tutsifamilj som de dödat. En av dem gick i min skola.
Vi hade samma efternamn och vi kände varandra väl. De frågade efter oss.
Vi smet ut genom bakdörren och tog oss ut på fältet. När de inte hittade oss gav de sig iväg.
På fältet hittade vi andra som gömde sig i vegetationen. Plötsligt såg vi folk som närmade sig fältet med machetes, svärd, hackor och kedjor.
Alla som blev rädda och försökte fly blev också fångade och ihjälslagna. Deras kroppar slängdes i latringropar.
Men jag och min syster höll oss lugna bland bladen på fältet och de hittade oss inte.
Den natten gick vi tillbaka till hutufamiljen. Min far kallade på mig och min syster. Han sa att han var ett hot mot vår säkerhet eftersom många letade efter honom. Han gav oss ett halvt kilo socker för att ge oss energi, en liten bibel och en näsduk. Sedan bad han mig ta hand om min mor och mina systrar. Min syster grät men jag sa ingenting och grät inte heller. Ända sedan det ögonblicket har jag känt mig som en man. Jag skulle precis fylla tretton år.
Tidigt på morgonen när vi gick tillbaka till fälten hörde vi oväsen och segervrål. Senare har vi förstått att det var då vår far dödades.
Han varken skrek eller bad om nåd. Så gick det till när vi förlorade vår underbara och älskade pappa den 23 april 1994.
Klockan nio den morgonen såg vi en grupp av mördare komma mot oss och det enda vi kunde göra var att springa. Jag gömde mig på ett fält med sötpotatis, under bladen. Bredvid mig låg en sexårig flicka.
Mördarna gick över fälten och högg genom bladen med spjut. En av dem nuddade min mage, men jag rörde mig inte och han gick vidare.
Senare samma dag gick jag tillbaka till huset och mötte min lillasyster där. Vi hörde hur de ropade ut i högtalare att alla måste sluta döda tutsierna, regeringen hade förlåtit dem. Vi grät av glädje och kom ut. Men det var en bluff.
På väg bort från huset hittade jag den sexåriga flickan som jag träffat på fältet den morgonen. Hennes hals var uppskuren och blod forsade fram. Hon försökte säga mitt namn men det kom inget ljud, det bara bubblade ur såret.
När jag satte mig på huk invid henne kom folk springande mot mig. Då förstod jag att de hade försökt lura oss.
Medan jag sprang såg jag hur en av mördarna grep flickan i ett ben och drog hennes kropp efter sig när han sprang. Huvudet slets nästan av.
Till slut slängde han henne i en latringrop.
Vi försökte ringa vänner till familjen, hutuer i hög ställning. De sa att de inte kunde komma, inte kunde hjälpa oss. Senare har jag förstått att några av dem till och med var bland dem som organiserade folkmordet.
Till slut lyckades vi fly över gränsen till Burundi. Vi kom tillbaka till Rwanda i augusti.
I dag bor jag med min mor och två av mina systrar. Folkmordet tog halva min familj, många av mina vänner och en stor del av mina förhoppningar och drömmar ifrån mig.
På sistone har det kommit många européer och amerikaner till hotellet där jag jobbar. De frågar mig om folkmordet. Ibland gråter de och verkar ledsna.
Men jag kan inte låta bli att tänka "var var ni 1994 när de jagade mig med hundar och mitt folk mördades?". Eller 1995 och 1996 när vi inte hade någonting och landet låg i spillror.
Hur kan ni bry er tio år efter?
Jag vill hålla folkmordet i mitt minne för att det inte ska hända igen. Men mitt liv måste gå vidare.
Charles Kanamugire
Nedtecknat och översatt av Niclas Ericsson i april 2004.
Charles har i dag tagit examen från journalisthögskolan i Rwanda och gifte sig för två månader sedan.