Det var inte många som höll med.
Stigande arbetslöshet, lågkonjunktur och underskott i statskassan kan ju förväntas slå mot den sittande regeringen, snarare än mot oppositionen.
Men jag fick rätt.
Det finns flera skäl till att opinionssiffrorna för Mona Sahlin och vänsterblocket pekar käpprätt nedåt.
Jag förutsåg förstås inte AMF-skandalen. Och Mona Sahlins schabbel när det nya regeringsalternativet skulle formera sig var redan ett faktum när finanskrisen briserade.
Men jag kände på mig att Mona Sahlin inte är den person svenska folket vill se som ledare i en tid av ekonomisk kris.
Det kan verka elakt att ta upp den där Tobleronen från 1995, inköpt på Konsum i Ektorp med riksdagens kontokort. Det kan kännas lågt att ta upp obetalda dagisräkningar och p-böter som gick till kronofogden vid flera tillfällen under 1990-talet. Den obetalda tevelicensen från 1993.
Eller en bil med körförbud som Mona Sahlin körde omkring i samma år.
Men det måste nog göras om man ska förstå hur förtroendet för Sahlin har kunnat ryckas undan som en matta under hennes fötter.
Det är lätt att överskatta betydelsen av en enskild "affär" som Wanja Lundy-Wedins agerande i AMF:s styrelse. Självklart kan den vara en utlösande faktor, toppen på vågen när opinionen vänder.
Samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet kostar säkert också en del i väljarstöd. Men där hade nog Mona Sahlin ingen utväg - att gå till val 2010 utan att kunna svara på hur regeringsbildningen skulle se ut hade blivit svårt. Att det blev en klumpig start kommer snart att vara glömt.
Långt allvarligare är att det röd-gröna alternativet i dessa kristider leds av en kvinna som dras med en gammal stämpel som slarvmaja.
Stora delar av väljarkåren har säkert förlåtit Sahlin hennes gamla försyndelser. Konstigt vore det väl annars - det rörde sig inte om några extremt allvarliga snedsteg.
Men glömt har nog ingen gjort. Det påverkar Sahlins trovärdighet när det handlar om budgetdisciplin och tuffa ekonomiska beslut.
Mona Sahlin har trovärdighet som fördelningspolitiker och bärare av socialdemokratiska värderingar. Det kan man komma långt med när det är goda tider.
Annat är det i kristider. Regeringen öser inte pengar över vare sig kommuner, arbetslösa eller krisdrabbade företag. Man satsar så mycket man anser behövs men håller ändå hårt i plånboken. Och det verkar väljarna gilla.
Mona Sahlin och hennes parhäst Thomas Östros vill att staten ska ta över Volvo, ja, kanske även Saab. De vill satsa miljarder mer än regeringen på kommunerna och på arbetsmarknadsåtgärder. De vill chockhöja a-kasseersättningen för medelinkomsttagare. Oavsett hur mycket regeringen satsar, så verkar Sahlin och Östros tycka att det är alldeles för lite.
Det är nog många som tycker att det låter som överbudspolitik. Man kan nästan få för sig att S har en egen sedelpress i källaren till sitt kansli på Sveavägen i Stockholm.
Och så ser man den där slarvmajan framför sig, hon som inte har koll på sina egna hushållspengar utan lånar lite av staten när hon ska köpa blöjor och snask.
Den bilden dök i alla fall upp på min näthinna när krisen seglade upp förra året. Jag gissar att den har gjort det hos allt fler - och att det är en av förklaringarna till att S tappar stöd i opinionsmätningarna.
Niclas Ericsson