Det slutsatsen drar åtminstone jag efter att ha läst Ingmar Karlssons utmärkta bok, Kurdistan - landet som icke är (Wahlström & Widstrand 2008).
Spänningen mellan den kurdiska befolkningen och den turkiska nationalstaten började redan på 1920-talet. Ett par kurdiska revolter slogs ned brutalt. Kurdernas språk förbjöds och en grotesk omflyttningspolitik startade i syfte att tvinga fram assimilering. Miljoner kurder har sedan dess tvångsförflyttats från östra Turkiet.
Förtrycket av kurderna är alltså lika gammalt som den turkiska republiken, vilken utropades 1923. Årtionden av repression ledde fram till att vänsterextrema PKK bildades 1978 med krav på ett självständigt Kurdistan. Deras anspråk på att representera den kurdiska befolkningen har dock aldrig haft täckning. I stället har PKK utplånat hela kurdiska byar som inte ställt upp bakom dem. Unga kurder har tvångsrekryterats. Kidnappningar och utpressning mot den kurdiska befolkningen har varit vanliga arbetsmetoder.
Vissa perioder har PKK befunnit sig i något som kan jämföras med ett gerillakrig mot den turkiska armén. Andra perioder har fokus legat på bombattacker och terrordåd.
När man betraktar det hela i backspegeln måste man konstatera att de små förbättringar som har skett av kurdernas rättigheter i Turkiet har skett trots PKK - inte tack vare dem. Kurdernas möjligheter att nå framsteg på politisk väg har saboterats av PKK. Läget har tidvis varit så infekterat att exempelvis en kurdisk politiker fängslades 1994-2004 enbart för att ha svurit sin parlamentsed på kurdiska. Det är svårt att se att en stat skulle kunna överreagera på det sättet om den inte var utsatt för ständiga terrordåd.
Genom sina attacker har PKK stärkt både militärens ställning och den extrema nationalismen och därmed cementerat de anti-demokratiska drag som fanns redan tidigt i den turkiska republiken. PKK har alltså bidragit till att förstöra grogrunden för en demokratisk utveckling i Turkiet, något som drabbar varje turkisk medborgare.
Baader-Meinhofligan hade som uttalat mål att genom terrordåd tvinga fram vad man ansåg var en fascistisk stats verkliga ansikte. När medborgarna såg statens totalitära våld skulle deras ögon öppnas, var tanken.
Även hos al-Qaida var avsikten att attacken den 11 september 2001 skulle tvinga USA att bekänna färg. Amerikanernas maktfullkomliga imperialism skulle sedan vända hela arabvärlden emot dem och ett tredje världskrig skulle vara ett faktum.
Problemet med sådana profetior är att de tenderar att bli självuppfyllande. För hur ska en stat bemöta terror om inte genom att slå tillbaka?
Däremot är det inte så att folkopinionen vänder. För när bomber spränger vanliga civila i luften är det inte mer demokrati, rättvisa och humanism medborgarna ropar efter.
Det mest avskyvärda med terrorismen - oavsett om vi talar om Hamas, PKK eller al-Qaida - är därför kanske inte de civila dödsoffren. Värst är kanske rädslan den skapar hos medborgarna och som får dem att sälja ut demokratiska värderingar och välkomna tortyr, censur, rättsövergrepp och grymma repressalier.
Terrorismens moment 22 är att det är svårt att bekämpa den utan att hamna just där, i en totalitär storebrorsstat.
Niclas Ericsson
Niclas Ericsson är tjänstledig från jobbet som ledarskribent på Östgöta-Correspondenten