Folkviljan är helt avgörande i en demokrati. Det är folket som genom att välja representanter i fria val utgör grunden för den politiska makten.
Folkets röst kan vara en mäktig historisk kraft. Den arabiska våren har varit en uppfriskande påminnelse om det.
Men folkets röst kan också utgöra ett problem för demokratin. Det tänker vi kanske inte så ofta på, men proteströrelserna i Grekland och USA påminner om det.
När de moderna demokratierna växte fram varnade många för riskerna med ett "pöbelvälde". Dels för att en populistisk agitator skulle kunna vinna stor makt. Tänk Adolf Hitler, så klarnar bilden. Dels för att opinionen kan påverkas av tillfälliga händelser och växla över en natt - men ett rike måste styras med viss långsiktighet.
Våra demokratier fick en rad inbyggda bromsar mot folkviljan. Vissa länder har fortfarande tvåkammarsystem, där valen sker på olika sätt för att hindra folkviljan från att få fullt genomslag vid ett givet tillfälle. Trösklar för att komma in i riksdagen begränsar möjligheten för småpartier att ställa till oreda i politiken, till exempel i vågmästarställning. Fleråriga mandatperioder ska ge politiken den stabilitet folkviljan saknar.
Trots bromsarna i systemet visar både USA:s och Greklands exempel hur mycket problem populistiska politiker som spelar på upprörda känslor kan skapa. Grekland och USA har det gemensamt att det ekonomiska läget kräver svåra och långsiktiga beslut, som också står sig över tid. För det krävs ett mått av politisk enighet.
I USA har Tea Party-rörelsen inom Republikanerna lagt en död hand över politiken och blockerar viktiga beslut. Om även Demokraterna splittras - genom Occupy Wall Street-rörelsen - riskerar det att göra läget ännu knepigare. I Grekland spökar ännu risken för oenighet om EU:s krispaket och ett nyval väntar.
Det är lätt att förstå att greker och amerikaner är både besvikna, oroade och arga. Men proteströrelserna utgör ett hinder för att lösa de problem som är orsaken till protesterna. En ond cirkel.
Det rör sig om en förtroendekris för politiken, ytterst kanske för demokratin i sin nuvarande form. Den kan inte enbart skyllas på politikerna, problemet är mer komplext än så. Om inte annat visar läget i USA och Grekland att tillit är lika grundläggande som folkviljan för en demokrati. Utan tillit rasar hela bygget.
FN-organet ILO, International Labour Organization, har nyligen varnat för att arbetslösheten i världen kommer att fortsätta öka de kommande åren och att det kan skapa social oro. Kravaller, proteströrelser och förtroendekris riskerar då att drabba ytterligare länder.
Hur misstro kan vändas i tillit är därför en lika brännande politisk fråga som hur den ekonomiska krisen ska lösas.
Niclas Ericsson