Ända sedan 1946 års skolkommission har den sammanhållna skolan varit ledstjärnan för den svenska utbildningspolitiken. Grundskolan, gymnasiet, högskolan - varje skolform har successivt nyskapats och omvandlats för att så många som möjligt ska läsa så mycket tillsammans så länge som möjligt.
Till en början betydde det att många människor fick ett bättre liv än de skulle ha fått med den gamla skolan. Men under senare år har frågetecknen blivit fler. Det största problemet är att så många - 25-30 procent av eleverna - har svårt att klara gymnasiet som det var tänkt, att 10 procent misslyckas - men också att många elever inte får den stimulans de skulle kunna göra något av, därför att alltför små kommuner driver alltför torftiga gymnasier.
I rapporten "Ny kurs för gymnasiet och högskolan" skissade jag några möjligheter.
Först och främst behöver gymnasieåren tänkas om. Gymnasiet ska inte vara en förlängning av grundskolan. Det är under de sena tonåren som ungdomar börjar söka sig ut mot vuxenlivet. Då ska det finnas många olika vägar att välja emellan, så att risken för utslagning minskar.
Alla vägarna behöver inte kallas för utbildning. De som är som mest skoltrötta mår antagligen bättre av att få börja på något som är ett riktigt arbete. Att ingångsjobben blivit färre de senaste årtiondena är ett bekymmer. För ett tag sedan kom Metall överens med sina arbetsgivare om ett ingångsavtal. Den sortens avtal skulle behövas på många fler sektorer.
Inom gymnasieskolan skulle bredden behöva öka. LO har pekat på utarmningen av de yrkesförberedande linjerna. Kvalificerade teoretiska program, till exempel Na med forskningsinriktning - finns bara på något enstaka ställe, främst i Stockholm. Naturbruksprogrammens uppläggning borde tjäna som exempel, där skoltrötta ungdomar dras till de praktiska inslagen och sedan får teorin när de är motiverade.
Kruxet är att nästan alla kommuner är för små för att erbjuda den spännvidd som vore önskvärd. Stockholm, möjligen Göteborg och Malmö är stora nog, men inte så många fler. Här och var lappar man samman kommunförbund för att bredda basen, men kommer inte så värst långt. På många håll kan eleverna bara välja mellan de vanligaste programmen.
Därför skulle jag önska att regionerna tog över gymnasieskolan. Om ansvarskommitténs förslag leder till att vi får sex stora regioner i landet, så skulle var och en av dem kunna erbjuda sina ungdomar ett riktigt kvalificerat gymnasieutbud. Det skulle också betyda att gymnasielärarnas status skulle kunna höjas. Då kan lönerna höjas, och då kan förhoppningsvis fler duktiga studenter söka sig till yrket.
GUNNAR WETTERBERG