Det irakiska folket ska den 15 december rösta fram ett parlament. Enny demokrati tar form. Ändå finns få tecken på optimism eller glädje idet politiska och kulturella Sverige. När ska vi sluta att sittabredvid med bittra miner och hoppas på att få säga att vi hade rättfrån början, att allt kommer att gå åt pipan?
Vad är det som gör att Aftonbladets ledarsidor, Dagens Nyheterskultursidor och tyckarna i public service ständigt är beredda att tasitt USA-hat till nya höjder? Kosta för andra människor vad det kostavill. Världsbilden för dessa opinionsbildare verkar vara så enkel.Utgångspunkten är att fördöma varje handling som USA gör. Naturligtvisbör USA granskas och kritiseras, men den demoniserande bilden som växersig allt starkare i vår del av världen verkar inte ha någraproportioner.
Här sitter jag i Stockholm och önskar att mitt nya hemland kundeglädjas med mitt kurdiska folk. Ett folk som levt under turkisktförtryck och arabisk imperialism har nu ett gyllene tillfälle att fåmänskliga rättigheter. Trots att det är en väg kantad av konflikter ochmisstag så anser allt fler att målet är värt att riskera livet för.Miljontals irakier kommer, som inför konstitutionsvalet, trots dödshotfrån islamistiska grupper, att gå till valurnorna på torsdag och röstaför en framtid i demokratins tecken.
Jag frågade miljöpartiets representant i utrikesutskottet om hur honupplevde stämningen i Kurdistan. För snart tre veckor sedan deltog honoch en representant från folkpartiet i en internationell konferens omjämställdhet i Kurdiska federationen i norra Irak. Hon svarade att honupplevde hopp och kampvilja. När jag frågade henne om hur honuppfattade bilden av Irak i svenska medier såg hon uppgivet på mig ochsvarade att hon inte kände igen det som målas upp i våra medier fråndet hon upplevde under sin resa.
En kurdisk debattör skrev på Expressen sidan 4 att den kurdiskafrågan övergivits av vänstern. Han hävdade att kurderna, i vänsternsögon, inte visat tillräckligt stark iver att förkasta all amerikanskinblandning i Irak. Den här debattören och jag har hittills förhållitoss på varsin sida i de flesta politiska frågor. Ändå förstår jag hansanalys och kan inget annat göra än att instämma. Jag känner migvisserligen inte, som min landsman, övergiven av vänstern utan snarareav de liberala krafter som inte tydligt nog visat sitt stöd till detirakiska folkets strävan efter demokrati.
Allt tydligare syns en politisk karta i Sverige med en pågåendekonflikt mellan Västeuropas intellektuella och politiska elit å enasidan och USA:s förespråkare å den andra. Det är ett stillsamt krig ijämförelse med vad som pågår på andra håll i världen, en konflikt medkulturinstitutioner, bistånd och FN som några spelarenor. Men det ärviktigt att vi som har en annan uppfattning om USA än den somförhärskar i den svenska debatten vågar stå upp och säga vår mening.