Under åtskilliga år var Muammar Gaddafi ute i kylan. Att han låg bakom terrordådet som sprängde ett passagerarplan över Lockerbie i Skottland var bara en post på hans skuldkonto.
Saddam Hussein visade sig inte ha några aktuella projekt på gång för att framställa kärnvapen och andra massförstörelsevapen. Det hade däremot Gaddafi.
Invasionen i Irak och Saddam Husseins fall tycks ha oroat Gaddafi så kraftigt att han beslöt sig för att köpa sig in i världssamfundets värme igen. Han gick med på att skicka den hantlangare som förmodligen var direkt ansvarig för Lockerbie-sprängningen till rättegång och straff i Storbritannien. Han betalade också ett stort skadestånd till de anhöriga till offren för terrordådet.
Dessutom avsvor han sig alla planer på att anskaffa massförstörelsevapen. Från mannen bakom Pakistans atombomber som gjort affärer med både Nordkorea och Irak och troligen också med Iran hade Gaddafi skaffat sig ritningarna till ett eget kärnvapen. Nu skrotades hela detta projekt.
Och bisarrt nog kunde Gaddafis Libyen därefter inta ordförandestolen i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Enligt FN:s turordningsregler skulle posten nämligen tillfalla en afrikansk stat och bland Afrikas ledare hade Gaddafi tack vare generösa bidrag gjort sig populär. Den populariteten tycks för övrigt hålla i sig. Afrikanska Unionen har inte gett sitt stöd till FN-insatsen till stöd för upproret mot Gaddafi.
När Gaddafi lade ner sina kärnvapen-planer väckte det inte så stor uppmärksamhet. Iran ansågs då ligga bara något år från att ha en färdig bomb. Gaddafis bomb förmodades inte vara klar förrän ett antal år i framtiden. Nu visade sig också Irans planer mera svårgenomförda än man fruktat.
Men det är värt att fundera över hur situationen idag skulle sett ut om Gaddafi verkligen lyckats skaffa sig en atombomb. Då skulle ett ingripande mot hans tyranni varit lika omöjligt som det är att göra något effektivt för att störta den nordkoreanska regimen.
I Syrien pågår försök till uppror mot Bashar al Assads diktatur. Försöken slås ner med samma brutalitet som Bashars far Hafez demonstrerat. Han drog sig inte för att utplåna en hel stad med alla dess invånare för att krossa ett upprorsförsök.
Också Syrien har försökt skaffa sig kärnvapen. Det reaktorbygge som påbörjats för några år sedan bombades emellertid sönder och samman av israelerna. Syrien kom sig inte ens för att protestera. Man visste hur det gått för grannen Saddam Hussein.
Om inte FN samlat sig till de väpnade attackerna mot Gaddafis flyg och stridsvagnar är det knappast något tvivel om att han skulle förverkligat sitt löfte att blodigt hämnas upproret i Benghazi. Om han haft en atombomb skulle den nog kommit till användning.
De senaste månaderna har gett världen en unik chans att stödja folkliga uppror mot tyranner. Ibland kan det krävas en militär insats. Men ofta räcker det med en öppen rapportering om vad som pågår. Ordet och bildens makt kan inte överskattas.