Toppolitiker kritiseras ibland för att leva i en bubbla skild från vanliga människors vardag. Erfarenheter från andra sfärer av arbetslivet än den politiska borde vara av stort värde för ledande politiker, men det är dessvärre alltmer sällsynt att statsråd har en civil karriär bakom sig.
ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, talar i en färsk rapport om de intressekonflikter som kan uppstå när toppolitiker och topptjänstemän går direkt från sin post till tunga uppdrag i näringslivet.
Redan den titel ESO valt på rapporten är talande: "Svängdörr i staten - en ESO-rapport om när politiker och tjänstemän byter sida". Svängdörr, sidbyte. Orden är inte direkt positivt laddade. (För transparensens skull påminner jag här om att jag själv gått från journalistiken till en kort period på kommunikationsbyrå och därpå tillbaka till journalistiken igen.)
Svenska Dagbladet gjorde tidigare i år en kartläggning (10/1) av regeringen Reinfeldt och statsrådens bakgrund. Den visade att politik var det som de allra flesta sysslat mest med. I snitt hade ett statsråd studerat i 3,75 år, arbetat utanför den politiska sfären i 7,1 år och varit heltidspolitiker i 17,44 år. Många av statsråden har försörjt sig i gränslandet mellan politik och vanligt arbete, som ombudsman eller politiskt sakkunnig
Några statsråd avviker: Finansmarknadsminister Peter Norman kom direkt till politiken från Riksbanken och har tidigare jobbat i finansbranschen. Handelsminister Ewa Björling har arbetat som tandläkare och virusforskare. Lena Adelsohn Liljeroth har varit journalist och författare. Hillevi Engström har bakgrund som polis, och Anders Borg har varit ledarskribent och bankekonom. I övrigt är det påfallande många proffspolitiker i regeringen.
Det är bra att ha en mix av personer med varierande erfarenheter och bakgrund i toppolitiska sammanhang. Men om man bejakar flera vägar in i den politiska hetluften bör man också vara öppen för att de som lämnar politiken kan gå tillbaka till näringslivet.
Och här kan det, som ESO-rapporten påpekar, förstås bli problem. Vi har sett några exempel på djärva hopp från toppolitiken till den privata sektorn. Björn Rosengren hade som S-näringsminister ansvar för bland annat Telia och lämnade sin post för att bli rådgivare i Stenbeckskoncernen, som ju har konkurrerande telekombolag. Göran Persson lämnade som S-ledare för att ganska snart göra comeback som kommunikationskonsult, givetvis var hans nätverk och hans förståelse för gränslandet mellan politik och näringsliv mycket användbar.
ESO menar att Sverige likt flera andra OECD-länder bör införa ett regelverk som försvårar dessa direktövergångar. Rapportförfattarna menar att man ska kunna utlösa en ettårig karantän för statsråd, statssekreterare och generaldirektörer. ESO föreslår också en rapportskyldighet för dem som söker eller förhandlar om en anställning som skulle kunna innebära en intressekonflikt.
Rapporten sätter utan tvekan sökljuset på ett dilemma. Men problemet är inte att det sker en utväxling av personer mellan politik, intresseorganisationer och näringsliv, vilket är undertexten i rapporten. Öppenheten bör i stället bejakas. Sedan behöver vi en etisk kodex och möjligen någon form av regelverk för vissa politiska poster.
En karantän på ett år kan vara en modell, men då ska man också beakta att det offentliga tar på sig en försörjningsskyldighet åt välavlönade personer under denna period. Skattebetalarna tvingas betala fallskärmar inte bara för dem som tvingats avgå utan även för dem som lämnar självmant.
Och man bör beakta att en inlåsningsperiod kan göra det svårare att locka in personer med annorlunda bakgrund i politiken, eftersom det kan ta längre tid att ta sig ur denna värld. För det är faktiskt inte så att alla toppolitiker drömmer om att bli generaldirektör eller landshövding.