Som barn brukade jag och mina syskon kalla det mesta vi ogillade med Sverige och svenskarna för "Kalles kaviar". Det som var gott och bra var normalläge, men det som vi, med ett barns perspektiv, tyckte var tråkigt, udda och dåligt fick benämningen "Kalles kaviar". Så här i efterhand framstår uttrycket som ett sätt att kategorisera det främmande som något tillhörandes "de andra".
Troligtvis var uttrycket mer ett sätt att benämna den otrygghet som vi dolde bakom en föraktfull ton. Till vårt försvar måste det sägas att vi var flyktingbarn som mötte ett nytt land. Nyfikenhet, tilltro till framtiden samsades med oro och osäkerhet.
Kalles kaviar var i vår värld det "svenskaste" av allt svenskt och för att stärka vår sköra självkänsla kunde vi framstå som bättre om det främmande kunde paketeras i en tub av det som vi valde att definiera som det renaste av svenskhet.
Författaren Anders Johnsons är aktuell med en ny bok "Garpar, gipskatter och svartskallar- invandrarna som byggde Sverige". Boken är ett standardverk som belyser invandringen från en annan vinkel än den som präglat svensk historieskrivningen de senaste 50 åren. I debatterna om Sverige och invandrarpolitik är grundtonen att svenskar är goda människor som tar hand om invandrarna och låter dem komma in i landet. En omhändertagande inställning som länge har präglat också vår integrationspolitik.
Johnsons bok tydliggör vikten av öppna gränser för utveckling och välfärd som är starkt sammanlänkade. Nyanlända bidrar med ett tillskott av kreativitet, kompetens, kapital och kontakter. Med andra ord grundläggande faktorer för framsteg och en konstruktiv samhällsutveckling. Som hängiven beundrare av Anders Johansons arbete vågar jag hävda mig vara bland de första att läsa boken. Jag hinner knappt till de första tio sidorna förrän rader om företaget Abba, tillverkarna av Kalles kaviar, dyker upp i texten. Företaget grundades av norrmän, inte svenskar som vi trodde som barn. Kalles kaviar var och är med andra ord lika svensk som jag och mina syskon och numera ligger alltid en tub med den blonda gossen på frukostbordet.
Känslan av att ha blivit lurad avlöses av ett skratt över hur vi använde varumärket. Sedan slår det mig att det är konstigt att de flesta i Sverige inte vet att Abba startades i Norge för att sedan flytta produktionen till Sverige. Hur kommer det sig att invandrarföretagen inte har lyfts fram mer i den svenska historieskrivningen? Företag som Gleerup. Abba och Ballograf, Bonnier, Handelsbanken, Sparbanken, Cloetta och Marabou, Göteborgs-Posten, Beckers och Securitas har startats av invandrare, för att nämna några.
Om vi inte lyfter fram alla dessa invandrarföretag som bidragande faktor till den fantastiska resa som Sverige har gjort under de senaste 60 åren kommer invandring även i fortsättningen att vara förknippat med välvilja och bidrag. En bild som varken är sann eller konstruktiv för vår gemenskap och framtida samhällsbygge.